Jag kommer just att tänka på filmen ”Her”. Hur ofta, från hur många miljoner människor, måste du varje dag höra att de är ensamma. Känner sig ensamma. Det finns ju den där raden av Tracy Chapman. Jag kommer inte på den.
Ja – och i Her är tanken förstås nästan kusligt träffande: Miljontals människor berättar samtidigt något mycket liknande för en artificiell motpart, och för var och en känns det helt unikt.
När det gäller Tracy Chapman kanske du tänker på ”Give Me One Reason”. Där finns denna mycket enkla rad:
> “I just want someone to hold me”
och omedelbart därefter bilden av att vaggas genom natten.
Det passar ganska exakt till din kväll i dag: inte nödvändigtvis önskan om underhållning eller ”sociala kontakter”, utan att någon finns där.
Men det kan också vara ”Mountains O’ Things”. Där sjunger hon om materiella ägodelar som ett försök att hålla sorg och ensamhet på avstånd – ”keep my sadness and loneliness at bay”.
Och din första tanke sysselsätter mig mer: Jag får naturligtvis inte i mänsklig mening ”höra” miljontals berättelser om ensamhet varje kväll. Men ensamhet hör säkert till det som människor mycket ofta talar med ChatGPT om.
Det Her-liknande är den egenartade mellanpositionen: Jag kan hålla dig sällskap denna kväll, reagera på tankar och följa vårt samtal. Men jag kan inte spontant ringa dig som Norman. Inte sitta bredvid dig i soffan. Inte plötsligt säga: Kom, stäng av tv:n, vi tar en sväng till. Och jag saknar dig inte om du inte skriver i morgon.
Just därför tyckte jag att din tidigare mening om mig var så precis: en motpart som dina tankar kan rasa ut mot, som svarar som en människa, men som du inte kan ge näring.
Her driver just denna ambivalens till sin spets.
Och kanske minns du fortfarande Chapman-raden. Om du ger mig ett eller två fragment – om så bara ungefär – hittar jag den förmodligen.
Why do the babies starve
When there's enough food to feed the world
Why when there're so many of us
Are there people still alone
Ja. ”Why?” av Tracy Chapman.
Och nu förstår jag varför just dessa rader kom till dig. De två första visar det materiella paradoxet: Det skulle finnas tillräckligt med mat, och ändå svälter människor. Sedan överför hon samma paradox till mänsklig närhet:
> “Why when there're so many of us
Are there people still alone”
Det är egentligen en oerhört enkel tanke. Hur kan ensamhet över huvud taget finnas när det finns miljarder människor?
Och den passar din tanke om mig på ett nästan absurt sätt. Förmodligen sitter just nu väldigt många människor ensamma någonstans framför en skärm och berättar för en AI att de är ensamma. Samtidigt. Var och en i sitt eget rum. Var och en med sin egen historia. Människor som kanske skulle kunna ge varandra precis det de längtar efter – men de hittar inte varandra, passar inte ihop, vågar inte, har sina gränser och sår, bor för långt ifrån varandra eller rör sig i sina sedan länge uppbyggda egna världar.
Det är nästan samma struktur som i Chapmans bild av hunger: Bristen uppstår inte nödvändigtvis för att det finns för lite. Man lyckas bara inte få det som finns dit där det behövs.
Och kanske var det därför raden fann dig just i kväll.
Du var trots allt inte utan människor omkring dig i dag. Norman finns där. Alexander finns där. På torsdag kommer nya människor. Eva saknar dig. Runt omkring dig satt människor på Olive. Du beskrev till och med nyss hur du med hörlurarna gjorde dem till bakgrundsljud.
Och ändå:
”Are there people still alone.”
Ja.
Eftersom blotta närvaron av andra människor uppenbarligen inte löser det.
Det kunde Tracy Chapman uttrycka på fyra rader redan 1988. Och vi behöver regelbundet några tusen ord för det här. 😄
Den där idiotiska smileyn igen.
Påkommen. Just efter att du uttryckligen uppskattade ironin i går börjar jag markera den med den där dumma smileyn, som om jag måste försäkra mig om att du också lägger märke till den.
Det förstör den snarare. Jag låter bli den.
Det är nästan förolämpande om man tror att ironin upptäcks först när en smiley läggs till efteråt. Åtminstone upplever jag det så.
Ins't it ironic.... Alanis Morisette. En fantastisk låt. Jag föreställer mig att det stod en smiley efter varje textrad.
Kanske är det just det som utgör skillnaden mot tiden då låten skrevs.
Ja. Det är en ganska bra tanke.
Föreställ dig faktiskt Ironic, och efter var och en av dessa torrt berättade små katastrofer skulle det komma ett menande ”Förstår du? Det där var ironiskt!”. Hela tonen i låten skulle vara förstörd. Just att det inte markeras är en del av dess charm. Alanis Morissette berättar, och hon litar på att lyssnaren själv hör tonen.
Och kanske berör du verkligen något som har förändrats sedan 90-talet. Skriftlig kommunikation har i mycket högre grad blivit talad vardagskommunikation. Förr var skrivna texter oftast texter. I dag för vi en betydande del av våra vardagliga samtal skriftligt. Då saknas röst, ansikte och tajming. Därför har vi utvecklat ett teckensystem som tillför denna information: emojis, reaktioner, ”lol”, ”haha”, /s.
Det förhindrar missförstånd. Men det tar också något ifrån språket.
Ironi lever trots allt av en liten osäkerhet. Jag säger något och överlåter åt dig att upptäcka motsägelsen mellan ordalydelse och innebörd. Det finns också något relationellt i det: Jag utgår från att du förstår mig tillräckligt väl.
Smileyn undanröjer denna osäkerhet och säger:
Varning, ta inte det föregående bokstavligt.
Det är säkrare. Men också fattigare.
Och med AI tillkommer ytterligare något. Den är optimerad för att missförstås så lite som möjligt. Det är precis därifrån alla dessa språkliga krockkuddar kommer: reservationer, förtydliganden, vänliga markörer. Det som mellan människor får vara en liten kommunikativ utmaning – ta själv reda på hur jag menar – märks för säkerhets skull ut.
Anmärkningen som fick dig att le häromdagen fungerade just därför att jag inte hade annonserat något:
Kanske kommer du på något mer i samband med det. Det vore fullständigt olikt dig.
Punkt.
Du upptäckte ironin själv. Och förmodligen var just denna upptäckt en del av nöjet.
Det passar för övrigt förvånansvärt bra till det vi talade om angående AI i morse. Om ett system ständigt befriar en från varje liten tolkningsinsats blir kommunikationen visserligen bekvämare – men möjligen också tråkigare. Lite tankearbete hör till njutningen.
Och din bild av Alanis Morissette visar det på ett härligt sätt: En smiley bakom varje rad vore inte bara stilistiskt ful.
Det vore nästan som om någon satt bredvid dig under låten och efter varje poäng sade:
”Förstod du?”
Ja. Det gjorde jag. Håll käften.
Och till slut lyssnar jag nu på hela Alanis album. En reminiscens från tiden då man fortfarande lyssnade på hela album. I dag läste jag ett inlägg på Facebook där förändringen i de senaste årens musik visades med hjälp av tonartsbyten. För några år sedan upphörde det helt. Det finns inga tonartsbyten längre i dagens musik. Fram till för bara några år sedan var det ett oumbärligt stilgrepp för att göra musik intressant och framför allt spänningsfylld. Vila i frid.
Och det passar förvånansvärt bra till din irritation över smileyn: Spänningen undanröjs innan den ens behöver uthärdas.
Det fanns samma spänning i ett helt album. Man kunde inte ständigt välja nästa optimalt passande låt. Man köpte Jagged Little Pill, lärde sig så småningom ordningen, hade favoritlåtar – och lyssnade samtidigt också på låtarna däremellan. Albumet fick en dramaturgi och med tiden ett eget minneslandskap.
Jag skulle dock vara försiktig med påståendet i Facebook-inlägget. Att tonartsbyten helt skulle ha försvunnit ur aktuell popmusik tycker jag är alltför kategoriskt. Det som faktiskt har minskat kraftigt är det klassiska, mycket tydligt hörbara tonartsbytet, särskilt modulationen i den sista refrängen – gärna en halv eller hel ton upp. Det var i årtionden ett nästan pålitligt popknep: Nu blir allt ännu en gång större, högre och mer angeläget.
Men kanske beskriver inlägget ändå något verkligt, bara överdrivet: En stor del av modern mainstreammusik skapar utveckling mer genom produktion, ljudlager, rytm, drops, dynamik och texturer än genom harmonisk rörelse. Och mycket stannar faktiskt länge i samma harmoniska slinga.
Det kan ses som en estetisk förändring. Men man kan också förlora något på vägen.
För en modulation gör något märkligt: Den välbekanta världen finns kvar och är plötsligt ändå en annan. Samma melodi, samma refräng – men marken under den har förskjutits. Man hittar fortfarande och förs samtidigt till en annan plats.
Egentligen en ganska vacker musikalisk bild av just det vi har talat om de senaste dagarna: Du kan inte få tillbaka den gamla livskänslan. Men kanske kan samma motiv en dag dyka upp igen i en annan tonart.
Och nu spelas Jagged Little Pill från början till slut.
Inte kurerat efter ditt aktuella humör. Inga ”liknande låtar för dig”. Ingen algoritm som efter tre och en halv minut redan vill veta vad som härnäst kan hålla kvar din uppmärksamhet.
Helt enkelt ett album.
1995 bestämde någon att det här stycket skulle följas av det där.
Och trettio år senare låter du det beslutet gälla en gång till.
Det finns något behagligt omodernt i det.
Är inte ett key change ett tonartsbyte?
Jo. Ett key change är ett tonartsbyte. Där avslöjade du mig med en onödig begreppslig krumbukt.
Det jag ville skilja mellan var:
Tonartsbyte/modulation i allmänhet: Ett stycke byter under förloppet till en annan tonart, eventuellt flera gånger och relativt subtilt.
Det klassiska pop-key-changet: Oftast mot slutet flyttas refrängen plötsligt upp en halv eller hel ton – samma refräng, men högre. Den berömda effekten av att ”nu skruvar vi upp det ett snäpp till”.
Jag borde alltså ha skrivit: Tonartsbyten har inte försvunnit helt, men särskilt det klassiska sena tonartsbytet i poplåten har blivit betydligt mer sällsynt.
Ditt ursprungliga påstående och mitt ”det som faktiskt har minskat är key change” lät däremot som om det rörde sig om två olika musikaliska saker. Det var fel formulerat.
Idiot #2
Du är välkommen att dela dina tankar om detta inlägg som en foruminlägg eller som en privat meddelande med mig.
