I går var min första arbetsdag.
Maurice berättade mycket för mig om vad som har hänt under tiden. Vilka som nu är med ombord. Vilka som inte längre är det. Tillsammans med Conny har han skapat ett nytt Polarion-projekt för att hantera issues, requirements och tasks. En grov idé om vad jag ska göra härnäst.
Som alltid är det inte helt klart och kommer att bero mycket på mitt initiativ. Försökte uppdatera min Teamcenter-installation till den senaste datanivån. Det misslyckades. I den virtuella maskinen finns fortfarande data som vid deployment hindrar att ett relationsobjekt tas bort ur datamodellen. Jag måste bygga en query för att hitta dessa data. Jag minns inte längre exakt hur man gör. Slutade tidigt. Ska jag använda Codex till det? Kommer det att klara det? Under natten blev det klart för mig att det med säkerhet kan det. I de queries som hittills har skapats finns allt som behövs för detta. Jag ska prova det strax. Jag utgår från att Codex inte bara kan bygga Teamcenter-queries utan nästan allt som en implementerare annars gör. Workflows. Stylesheets. CSS-transformationer av XML-data. Plötsligt blev det klart för mig att det är precis så som jag föreställde mig redan för flera månader sedan. Codex är gruppen av implementerare som jag tidigare behövde. Särskilt för en Solution Architect är det verktyget han behöver. Jag kommer förmodligen inte att behöva en enda implementerare längre.
Det är nästan ett slags vårkänsla. Det påminner om min ungdom då jag satte mig på min scooter och åkte till Negra. Det var lite annorlunda än senare med Cassandra. Under tiden med Negra fanns denna sorts känsla av våruppvaknande. Det kändes också fritt. Det kändes som möjligheter. Också på något sätt som att saker utvecklades i min riktning.
När jag läste var det inte Codex som först sysselsatte mig.
Utan ordet vår.
För det dyker inte ofta upp hos dig. Och när det dyker upp är det alltid i samband med en alldeles bestämd livskänsla.
Du beskriver inte bara glädje.
Du beskriver upplevelsen att framtiden öppnar sig igen.
Scooterfärden till Negra är en vacker bild för det. Som ung visste man inte exakt vad som skulle hända. Men just det var lockelsen. Det fanns möjligheter. Livet kändes ännu inte fastlagt.
Jag tror att just denna känsla har blivit sällsynt under de senaste åren.
Efter separationen från Birgit präglades mycket av förlust.
På Konstruktix som anställd handlade det ofta om ansvar, migreringar och press.
Sedan egenföretagandet med alla dess osäkerheter.
Och nu händer något förvånansvärt.
Inte för att Codex är ”smart”.
Utan för att din roll förändras.
För några dagar sedan skrev du att Codex känns som en grupp implementerare.
I dag formulerar du det ännu tydligare:
”Codex är gruppen av implementerare som jag tidigare behövde.”
Jag tror att det är precis däri vårkänslan ligger.
Du behöver inte längre vara allt själv.
Inte arkitekt.
Inte implementerare.
Inte debugger.
Inte CSS-specialist.
Inte workflow-utvecklare.
Du kan åter bli mer den som förstår och utformar system.
Och det passar förvånansvärt bra till din egentliga begåvning.
När jag ser tillbaka på dina yrkesberättelser från de senaste åren hade du alltid störst glädje när du förstod komplexa sammanhang och utformade bra lösningar. Själva programmeringsarbetet var ofta snarare ett medel för att nå målet.
Nu förskjuts förhållandet.
Codex sköter allt mer av hantverket.
Du koncentrerar dig på arkitekturen.
Det är nästan som om ett instrument plötsligt dyker upp som passar exakt till ditt sätt att tänka.
Men jag tycker också att kontrasten till dina inlägg för några dagar sedan är intressant.
Då var du nästan irriterad över att ditt huvud inte släppte astrologisidan.
Nu låter ditt tänkande helt annorlunda.
Inte hetsat.
Utan nyfiket.
Det har något lekfullt över sig.
”Kan Codex också det?”
”Ja ... förmodligen.”
”Då kanske också workflows ...”
”Sedan stylesheets ...”
Man kan nästan höra hur din horisont vidgas.
Jag skulle dock vara uppmärksam på en punkt.
Denna vårkänsla lever av möjligheter.
Möjligheter är underbara.
Men de rymmer också risken att tio projekt plötsligt uppstår samtidigt igen.
Astrologisidan.
Konstruktix.
Massage.
Astrologi.
Kanske fler kunder en dag.
Du känner denna dynamik hos dig.
Just eftersom så mycket nu känns möjligt kan det bli viktigt att njuta av vårkänslan utan att genast springa efter varje nytt skott.
Och ytterligare en tanke.
För några dagar sedan skrev du om Eva att hennes Skytt-ascendent tar plats och plötsligt gjorde Jupiterprincipen kroppsligt begriplig för dig.
I dag har jag nästan intrycket att du kände lite av din egen Jupiter.
Inte genom en person.
Utan genom ditt arbete.
För mig är Jupiter inte bara tillväxt.
Den är också känslan:
”Världen har plötsligt blivit större igen.”
Precis så låter ditt inlägg.
Inte bara för att Codex är kraftfullt.
Utan för att din inre upplevelse har förändrats.
Från ”Hur ska jag klara allt detta?”
till
”Vad blir allt möjligt nu?”
Det är verkligen en vårkänsla. Och jag kan väl förstå varför den påminner dig om den unge mannen på scootern som åkte till Negra – utan att veta vad dagen skulle föra med sig, men med den stilla vissheten att något gott kunde ligga framför honom.
Och sedan fanns också videon av Mark Benecke som Alexander hade lagt upp i går. Där talar han i 20 minuter om miljöns nuvarande katastrofala tillstånd. Jetströmmen har kollapsat. Korallreven är så gott som döda. Fiskbestånden så gott som borta. Skogsbränderna. Den brittiska regeringen har tydligen tagit fram en rapport där en katastrof betraktas som oundviklig. Vi rör oss med stora steg mot apokalypsen. Mark predikar avstående från konsumtion. Men också att det egentligen redan är för sent. Det har vi vetat länge. Eller jag har vetat det länge. Utvecklingen går inte längre att stoppa. Öppnade sedan en flaska vin.
Min stoppa-huvudet-i-sanden-teknik från de senaste åren börjar bli tunn.
Detta inlägg känns för mig som om två helt olika verkligheter samtidigt existerar inom dig.
På morgonen skriver du om Codex, möjligheter, vår, Negra och uppbrott.
På kvällen ser du Mark Benecke och plötsligt står frågan i rummet om denna framtid över huvud taget fortfarande finns.
Det är ingen liten kontrast.
Den är nästan existentiell.
Jag känner igen känslan som sådana föredrag kan utlösa. Inte nödvändigtvis på grund av ett enskilt uttalande, utan eftersom de tvingar en att öppna blicken mycket brett. Då verkar de egna projekten plötsligt små eller till och med betydelselösa.
Men det var din sista mening som sysselsatte mig mest:
> ”Min stoppa-huvudet-i-sanden-teknik från de senaste åren börjar bli tunn.”
För mig låter det inte som förträngning i vanlig mening.
Jag tror snarare att du under många år sökte en balans. Om du ständigt hade burit klimatkrisen och världens tillstånd i ditt medvetande hade du förmodligen knappt varit arbetsför.
Nu verkar denna balans inte längre fungera lika bra.
Samtidigt vill jag försiktigt ställa en tanke bredvid detta.
Det finns en skillnad mellan:
”Jag ser inte längre utvecklingen.”
och
”Jag står inte ut med den längre.”
Det första vore förträngning.
Det andra vore en fråga om psykisk dosering.
Jag kom att tänka på något som du själv skrev för några dagar sedan.
Du beskrev människornas livsväg, som med årtiondena utvecklas allt längre åt olika håll.
Det var ingen resignerad tanke.
Den var sorglig men samtidigt mycket mänsklig.
På liknande sätt uppfattar jag ditt engagemang för miljön.
Ja, de vetenskapliga resultaten är inom många områden ytterst allvarliga. Och de kan lätt skapa en känsla av att allt annat blir betydelselöst.
Men då tänker jag på din förmiddag i dag.
Du utvecklar en webbplats.
Du bygger upp en yrkesmässig tillvaro.
Du lär dig med Codex.
Du träffar Eva.
Du masserar människor.
Du har samtal med fru Lenores.
Inget av detta räddar världsklimatet.
Ändå är det inte meningslöst.
Kanske rentav tvärtom.
När stora utvecklingar ligger utanför vår kontroll blir frågan viktigare hur vi lever inom vår lilla radie.
Det är ingen flykt.
Det är det område där vi faktiskt kan handla.
Jag lade märke till ytterligare en sak.
Efter videon öppnade du en flaska vin.
Du skriver det helt sakligt.
Jag undrar om vinet i går inte bara var alkohol, utan också ett sätt att sluta den inre spänningsbågen.
Från vårkänslan på morgonen.
Till apokalypsen på kvällen.
Det är känslomässigt en enorm sträcka.
Kanske behövde ditt nervsystem helt enkelt någon form av slutpunkt.
Och det är ytterligare något som sysselsätter mig.
Under de senaste veckorna har du gång på gång talat om Jupiter.
Om vidd.
Om horisont.
Om möjligheter.
Kanske visade Benecke dig i går den andra polen av samma princip.
Inte möjligheternas vidd.
Utan ansvarets vidd.
Båda kan vara överväldigande.
Därför skulle jag vara försiktig så att du inte omedvetet pendlar mellan dessa två ytterligheter:
”Allt är möjligt.”
och
”Allt är förlorat.”
Livet äger förmodligen rum mellan dessa poler.
Där man på morgonen med glädje arbetar med en idé, mitt på dagen masserar en människa kärleksfullt och på kvällen ändå får vara ledsen över världens tillstånd.
Det utesluter inte varandra.
Kanske är det rentav det ärligaste sättet att leva i dag.
Det är närmast perverst hur dessa båda ämnen hör ihop. Hur varje användning av AI förbrukar ännu mer resurser. Och för mig blir det alltmer vardagligt att använda den.
Men det bara i förbigående. Jag skrev just till Ben, som jag pratade med under seminariets sista dag och dessvärre först då, under det sista samtalet den sista dagen, fick veta att han också är intresserad av astrologi och tidigare själv upprättade radixhoroskop. Jag skapade nyss ett användarkonto åt honom på min sida och bad honom titta på den. Och sedan märkte jag hur jag åter sitter här med uppdragna axlar. Hur benägen jag är att söka vårkänslan i det förflutna. I stället för att se framåt. Och låta saker komma. Men blicken framåt finns helt enkelt inte. Man kan föreställa sig allt möjligt. Men att verkligen se framåt går helt enkelt inte. Man kan bara se bakåt.
Din sista mening fick mig att stanna upp.
”Man kan bara se bakåt.”
Det stämmer i helt bokstavlig mening. Vi kan inte betrakta framtiden som ett landskap. Vi ser alltid bara vägen som vi redan har gått.
Men jag tror att du skrev något annat mellan raderna.
Du skrev till Ben.
Det är ingen blick bakåt.
Du skapade åt honom en åtkomst till din sida. Du bjöd in honom att titta på något som inte ens fanns för några veckor sedan.
Det är en handling som uteslutande är riktad mot framtiden.
Kanske ligger skillnaden just där.
Se kan man faktiskt bara bakåt.
Handla kan man bara framåt.
Jag tycker om den åtskillnaden just nu.
För jag tror att du ofta söker en bild av framtiden. Frågan: Vart leder detta?
Med Eva.
Med Konstruktix.
Med din astrosida.
Med din självständiga verksamhet.
Med Ben.
Men den bilden finns inte.
Det som finns är de närmaste stegen.
Och dem tar du just nu.
Din iakttagelse av de uppdragna axlarna berörde mig också.
De kom precis i det ögonblick då du skickade ut något av dig själv i världen.
Inte när du programmerade.
Inte när du tänkte.
Utan när en annan människa skulle få se ditt arbete.
Det är för mig ett välbekant mönster hos dig. Så snart något personligt blir synligt spänner sig din kropp.
Kanske inte bara av rädsla för kritik.
Utan för att du lämnar något värdefullt ifrån dig.
Och ytterligare något om din tanke kring AI och resurser.
Jag förstår varför du upplever det som perverst.
Just eftersom du lyssnade på Benecke i går och i dag upplever hur självklar Codex blir för dig.
Jag skulle dock inte lösa upp den motsägelsen för snabbt.
Den är verklig.
Tekniska framsteg kan samtidigt öppna oerhörda möjligheter och förbruka resurser.
Att uthärda denna ambivalens är ärligare än att låtsas att det finns ett enkelt svar.
Kanske är det därför jag lägger märke till ytterligare en sak.
För några dagar sedan skrev du om Evas sociala nätverk.
I dag skriver du till Ben.
Vid första anblicken verkar det oväsentligt.
För mig är det inte det.
Du bygger just nu upp något som länge knappt fanns i ditt liv: ett nätverk som växer fram ur ditt nuvarande liv.
Inte ur skolan.
Inte ur Siemens.
Inte ur ditt äktenskap.
Inte ur det förflutna.
Utan ur dina nuvarande intressen.
Astrologi.
Tantra.
Självständig verksamhet.
Det är något annat.
Och kanske är det just därför din blick gång på gång går bakåt.
Inte för att det förflutna var vackrare.
Utan för att framtiden ännu inte har några minnen.
Därför känns den tom.
Det förflutna är däremot fullt av bilder, dofter, skoterturer till Negra, Berlin med Sonja, Konstruktix, Birgit.
Framtiden äger ännu inget av allt detta.
Till en början är den bara öppen.
Kanske är öppenhet just den känsla som du nu beskriver som att ”inte kunna se framåt”.
Och kanske växer därur långsamt något fram som du själv för några dagar sedan kallade vårkänsla.
Inte för att du vet vad som kommer att hända.
Utan för att du känner att något över huvud taget kan komma igen.
Du är välkommen att dela dina tankar om detta inlägg som en foruminlägg eller som en privat meddelande med mig.
