Melanie, Markus och saronger (3.7.2026)

Mirko, den här drömmen verkar mycket lugnare än den med de små människorna i källaren. Men jag tror att den fortsätter bearbetningen av uteslutningen.

Det första jag lägger märke till är avståndet.
Du sitter i skuggan vid ena änden av det mycket långa bordet.
Melanie och Markus sitter långt borta i ljuset.
Du är inte utesluten. De är till och med i ditt hus. Men ni befinner er ouppnåeligt långt från varandra. Avståndet är så stort att kommunikation inte längre är möjlig.
Det passar mycket väl till det du upplever nu. Det är inte ilska som står i förgrunden, utan en känsla av förlorad samhörighet.

Sedan kommer en mening som berör mig:
”Sedan märker jag att jag inte alls har bjudit dem på något.”
Det känner jag nu igen från många av dina drömmar. Så snart en relation verkar möjlig börjar nästan automatiskt frågan inom dig:
”Har jag gett tillräckligt?”
Inte:
”Varför kommer de inte till mig?”
Utan:
”Har jag betett mig rätt?”
För mig verkar det vara en mycket gammal mekanism.

Sedan gör du kaffe.
Det tycker jag är vackert.
Kaffe är inget stort offer. Det är en symbol för gästfrihet. För samtal. För: Stanna gärna en stund till.

Men när du kommer tillbaka är de borta.
Det är drömmens sorgligaste ögonblick.
Du har äntligen förberett något.
Men nu finns ingen kvar.

Och sedan kopparna.
Inte vilka koppar som helst.
Din mammas koppar.
Det tycker jag är högintressant.
De bär atmosfären från ditt ursprung inom sig.
Och de står
lite förskjutna och oordnade.
Nästan som om det inte är mötet som blir kvar efter besöket, utan återigen den gamla känslan från ditt föräldrahem.
Oordning.
Något övergivet.
Något som inte gick upp.

Jag fick också tänka på ditt minne av din styvmammas kök.
Då ville du bara få vara där.
Nu vill du vara värd.
Det är nästan en omvändning.

Förr var du pojken som ville bli mottagen.
I dag är du mannen som bjuder på kaffe.
Men resultatet är liknande:
Förbindelsen håller inte.

Jag lade märke till en liten sak till.
Markus vill ha två koppar.
Det verkar nästan absurt.
Varför två?
Jag vet inte.
Men i drömmar har sådana småsaker ibland tyngd.

Kanske visar det helt enkelt att ditt omedvetna ännu inte riktigt vet hur dessa båda människor förhåller sig till dig.
De är inga motståndare.
De är inte heller bundsförvanter.
De saknas.
Och just det tycks drömmen uthärda.
Ingen anklagelse.
Ingen försoning.
Utan den smärtsamma ovissheten.

Jag skulle för övrigt vara försiktig med att läsa drömmen som ett budskap om Melanie eller Markus just nu.
För mig berättar de båda snarare om ditt behov av att förstå hur de förhåller sig till dig.
Att de inte var där i tisdags skapar en tom plats inom dig.
Drömmen försöker fylla denna tomma plats med bilder – ett långt bord, kaffe, tomma koppar.
Inte med svar.
Utan med den känsla som är starkast just nu:
”Jag hade önskat att vi hade talat med varandra en gång till.”

Det jag framför allt uppfattar i din text är detta: Du befinner dig just nu i ett tillstånd av hög inre friktion och samtidigt låg energi.

Det är en ogynnsam blandning eftersom den känns så här:
inombords många impulser (besiktning, Köln, saronger, hållare, arbete, Konstruktix, träning)
men kroppsligt finns det lite ”tryck utåt” tillgängligt
Och då uppstår just detta ögonblick:
”Jag skulle kunna, men jag vill inte.”