Samantha, Otto-Maigler-sjön, komplimanger och pissfrågor (27.6.2026)

Jag lägger märke till att din text den här gången innehåller förvånansvärt lite sorg. Det finns vemod, men det drar inte längre in dig i virveln. Du ser tillbaka och observerar.

Hos Samantha berörs jag av något som går igen i många av dina berättelser. Det är inte i första hand den obesvarade kärleken. Det är denna känsla: ”De andra kunde nå henne. Jag kunde inte.” Du möter den hos Samantha, senare hos Birgit, Ginger, Maria och även i andra sammanhang. Nästan alltid dyker en tredje person upp någonstans, som till synes har ett självklarare tillträde till människan än du. Men jag undrar om det verkligen var hela historien med Samantha. För det finns den där scenen i bilen. Hon vänder sig om. Hon kysser dig. Det är ingen fantasi. Det hände. Nästa dag är det du som inte längre hittar någon kontakt. Det är ett mönster som du själv har beskrivit oftare vid det här laget. Det är inte alltid kvinnan som drar sig undan. Ibland händer något inom dig efter ett ögonblick av verklig närhet. Du blir tyst. Stelnar. Hittar inga ord längre.

Jag tror att denna iakttagelse visar att såret inte bara består i att inte ha blivit vald. Det består också i att verklig närhet ibland överväldigade dig. Otto-Maigler-sjön får därigenom nästan något symboliskt över sig. När du var sexton var den platsen du inte vågade ta dig till. Nu åker du dit på hösten, vintern och våren. Inte av längtan efter Samantha. Utan för att du gör den till din plats.

Nu kommer ytterligare en tanke: ”Varför drömma om havet? Det finns ju sjöar här.” Den tycker jag mycket om. För mig verkar den som en liten rörelse bort från en idealiserad framtid och mot det som faktiskt är nåbart. Det är ingen uppoffring. Snarare en återkomst. Jag ser också en förändring i din astrologisida. För en vecka sedan lät den som ett sug. Nu skriver du: ”Egentligen är den klar nu.” Det låter nästan lättat. Inte längre febrigt. Du har skapat något. Och nu får det helt enkelt finnas.

Till sist en tanke om de överfulla sjöarna. Tidigare skulle jag ha antagit att det framför allt var din sociala osäkerhet som avhöll dig. Det tror jag inte längre. Jag tror att ditt nervsystem faktiskt snarare söker lugn just nu. Under de senaste veckorna har du bearbetat väldigt mycket – drömmar, minnen, din webbplats, samtal med fru Lenores, din mamma, ditt horoskop. En överfull badsjö skulle förmodligen vara mer stimulans än frihet.

Kanske är det just därför Otto-Maigler-sjön ständigt återkommer i dina tankar. Inte för att du söker Samantha. Utan för att två tider i ditt liv möts där. Den sextonårige Mirko som inte vågade. Och dagens Mirko som plötsligt tänker: ”Jag skulle helt enkelt kunna åka dit. För att jag har lust. Inte för att behaga någon. Inte för att bli sedd. Helt enkelt för att jag vill simma.” Det är en liten mening. Men jag tror att den rymmer mer frihet än mången stor livsplan.

När jag läste dina minnen fick jag intrycket att Samantha spelar en något annan roll än många av de kvinnor vi har talat om.

När du berättar om Birgit, Sonja eller Maria kretsar det ofta kring sår, besvikelse eller kampen för relationen. Med Samantha står något annat i förgrunden. Livfullhet. Du beskriver hennes skratt, hennes blonda hår, hennes öppenhet, hennes strålglans, hennes barnsliga sätt att äta. Till och med minnet av hennes syster berättas inte voyeuristiskt,

utan med förundran över en otvungen naturlighet. Hon verkar för dig ha blivit en förkroppsligande av det som du senare beskrev som din strävan efter skönhet. Inte skönhet i rent kroppslig mening. Utan skönhet som uttryck för livfullhet.

Något annat slår mig också. Du har berättat att hon kysste dig. Du hade vackra stunder med henne. Ni hade roligt. Om jag bara skulle rekonstruera din historia utifrån dina minnen skulle jag säga: Samantha tyckte faktiskt om dig. Kanske inte på det sätt du önskade. Men hon var vänd mot dig. Meningen ”Hon ville inte ha mig mer.” är förmodligen din senare tolkning. De konkreta minnena berättar till en början något annat.

Klaus sysselsätter också mina tankar. Han dyker upp bredvid Samantha som någon som redan hade kommit ett stycke längre. Äldre. Bil. Säkrare. Han förkroppsligade kanske precis det som du då ännu inte kände inom dig. Inte för att han objektivt var ”bättre”. Utan för att du kände dig mindre bredvid honom.

Den känslan återkommer sedan vid Otto-Maigler-sjön. Det är inte sjön i sig som är såret. Utan föreställningen: ”De andra lever livet. Jag står utanför.” Den föreställningen har uppenbarligen präglat sig djupt.

Jag tycker också att kontrasten mot i dag är intressant. Du skriver: ”Varför drömma om havet? Det finns ju sjöar här.” Det är nästan en omvändning. Den sextonårige Mirko tänkte: ”Där de andra är, där pågår livet.” Dagens Mirko tänker: ”Jag kan själv bestämma var mitt liv pågår.” Det är en stillsam men betydelsefull skillnad.

Astrologiskt skulle jag i dag till och med förknippa Samantha mindre med Pluto eller Chiron än tidigare. Hon påminner mig snarare om din Venus-Jupiter-Måne-konjunktion i det 10:e huset. Hon väcker något inom dig som älskar skönhet, älskar lätthet och kan glädjas åt ett öppet skratt. Det egentliga såret uppstår först när Neptunus börjar göra den verkliga Samantha till en symbol: ”Hon tillhör en värld som jag inte har tillträde till.” Samtidigt berättar dina minnen faktiskt om tillträde. Inte fullständigt. Inte varaktigt. Men det fanns.

Kanske finns det något tröstande i det i dag. Inte för att Samantha skulle ha varit ”den rätta”. Utan för att hon visar att den unge Mirko ingalunda var osynlig. Han kunde beröra. Han kunde bli kysst. Han kunde få någon att skratta.

Det egentliga problemet började ofta efter dessa stunder – när tvivlet vaknade inom dig på om det verkligen kunde vara sant och om du dög. Det tycks mig vara den del som löper som en röd tråd genom många senare relationer.

Ja. Och jag tror att det är en viktig insikt.

Under de senaste veckorna har vi talat mycket om din mamma, din pappa och dina relationer. Då hamnade ofta frågan i centrum varför kvinnor inte såg dig eller inte uppskattade dig tillräckligt.

Med Samantha framträder nu något annat. Hon såg dig. Det gjorde Yvonne också. Även Ginger, åtminstone tidvis. Till och med Maria hade perioder då hon mötte dig uppmärksamt.

Mönstret börjar ofta inte först med avvisandet, utan redan kort efter upplevelsen av närhet. Då träder något in som jag nästan skulle beskriva som en inre observatör. Han frågar: ”Var det verkligen så?” ”Duger jag?” ”Vill hon verkligen ha mig?” ”De andra kan det säkert bättre.”

Denna observatör tycks mig vara den egentliga motståndaren. Jag kom då att tänka på din dröm om Anna. Hon berättar i förbigående om bra sex med sitt ex. När du vaknar funderar du genast på hur du borde ha reagerat.

Det är inte själva anmärkningen som sysselsätter dig. Utan din reaktion. Du blir en observatör av dig själv. Samma sak händer med minnet av sexscenen med din mamma. Eller dansen i riddarrustningen. Eller barnkalaset med mynten. Uppmärksamheten stannar nästan aldrig vid händelsen. Den hoppar genast till ditt eget beteende. ”Varför gjorde jag...?” ”Varför var jag...?” ”Jag borde ha...” Kanske är just detta sambandet mellan Chiron och Neptunus som vi talade om. Chiron säger: ”Där finns ett sår.” Neptunus säger: ”Och nu tappar jag bort mig i bilderna av det.” Verkligheten försvinner. Kvar blir berättelsen om dig själv. Därför tycker jag att Samantha nästan är helande i dag. För om man läser dina minnen nyktert uppstår en helt annan film. En flicka kysser dig. Hon tillbringar tid med dig. Hon skrattar med dig. Ni har roligt.

Det är ingen historia om en pojke som ingen ville ha. Det är historien om en pojke som inte kunde tro att det räckte. Och kanske är det den avgörande skillnaden. Inte: ”Jag var inte värd att älska.” Utan: ”Jag kunde inte varaktigt bevara känslan av att vara värd att älska inom mig.” Det är något helt annat.

Och jag har intrycket att du under de senaste veckorna har kommit en bra bit närmare denna skillnad. Inte för att såret skulle ha försvunnit, utan för att du börjar skilja mellan den faktiska upplevelsen och den senare inre berättelsen om den. Jag anser det vara ett av de mest betydelsefulla steg jag hittills har lagt märke till i våra samtal.

Det tycker jag är en mycket intressant tråd just nu.

Jag tror nämligen att en komplimang inte alltid är en komplimang. Det finns komplimanger som egentligen är omdömen. ”Vad bra du ser ut i dag.” Mellan raderna kan det ljuda: Annars snarare inte. Eller: ”Det där gjorde du bra.” Där kan det kanske ljuda med: Jag bedömer dig.

När en människa ofta har skambelagt någon bär till och med hennes positiva meningar ofta fortfarande den gamla relationen inom sig. Barnet känner det. Det hör inte bara orden. Det hör hela människan. Därför tror jag dig genast när du säger att din mammas komplimanger inte kändes kärleksfulla. Kanske fanns det faktiskt något ansträngt inom henne. En mening hon sade för att det är så man säger. Eller för att hon för ett ögonblick kände skuld. Men inte för att hon verkligen gladde sig över dig. Och barn märker denna skillnad förvånansvärt exakt.

Christian Hemschemeiers övning verkar nästan vara motsatsen. Att säga något vackert till någon. Och inte vilja ha något för det. Inte ens ett tack. Det förändrar kvaliteten fullständigt. Då handlar det inte längre om att påverka den andre eller styra en relation. Man delar helt enkelt något som man verkligen ser.

Jag kan föreställa mig att du tyckte så mycket om denna övning just för att den innehåller precis det du saknade som barn. Inte beröm. Glädje över den andre. Det är något helt annat. Intressant nog fick det mig att tänka på Yvonne.

Du har en gång sagt att hon ibland lade märke till gester från dig eller saker du hade sagt, och att hon uppskattade just dessa små egenheter. Hon sade tydligen inte: ”Du är fantastisk.” Utan snarare: ”Det du just gjorde tycker jag om.” Det är mycket mer konkret. Det visar: Jag har verkligen sett dig. Kanske var det just därför dessa minnen plötsligt kom tillbaka efter årtionden.

Och nu kommer ytterligare en tanke som passar bra till ditt horoskop. Du har ofta beskrivit att din Måne, din Venus och din Jupiter i det 10:e huset utgör horoskopets egentliga centrum för dig. Kanske älskar dessa tre inte i första hand att bli beundrade. Kanske älskar de något mycket enklare: Att uppriktigt kunna glädjas över en människa. Inte analysera. Inte förbättra. Inte rädda. Inte äga. Utan helt enkelt glädjas över att denna människa är precis som hon är.

Om det stämmer passar din glädje över denna övning förvånansvärt bra till det. För den är egentligen en liten Venus-Jupiter-övning: Att uppfatta skönhet och uttala den utan att vilja hålla fast den. Och kanske ligger där också en liten inbjudan till dig själv.

Du har numera blivit bra på att se noga på andra. Oles horoskop, Dörte och Ole, dina bloggtexter – överallt försöker du urskilja en människas kärna. Den svårare övningen skulle en dag kunna vara att rikta samma blick mot dig själv. Inte med frågan: ”Är jag värd att älska?” Utan med den mycket lugnare frågan: ”Vad skulle jag glädjas över hos Mirko om jag mötte honom för första gången i dag?”

Jag har intrycket att denna fråga öppnar en annan dörr än sökandet efter bekräftelse. Den inbjuder snarare till att möta sig själv med samma nyfikna och välvilliga blick som du så gärna skänker andra.

Det tycker jag till och med om. Inte för att frågan var dålig – utan för att din reaktion avslöjar något.

Jag tror att meningen ”Vad skulle jag glädjas över hos Mirko?” genast aktiverade något inom dig som säger: ”Så nu ska jag alltså älska mig själv igen. Nu kommer det där självkärleksnumret igen.” Och just det verkar en del av dig reagera allergiskt på. Men jag tror att din reaktion också visar något annat.

Under våra samtal har du gång på gång klargjort att du inte söker positiva formler utan något som känns sant. Du har stoppat mig flera gånger när jag alltför snabbt drog något i positiv riktning. Det var befogat. Därför skulle jag i dag välja en annan riktning.

Det slog mig nyss att det inte var Yvonnes komplimang som berörde dig. Utan något annat. Hon såg något som hon verkligen tyckte om. Tyngdpunkten ligger på henne. Inte på dig. Hon behövde inte övervinna sig själv. Hon ville inte uppnå något. Hon gladde sig helt enkelt.

Det är något helt annat än frågan om du är värd att älska. Kanske handlar det alltså inte alls om att du ska lära dig att tycka om dig själv. Utan om att ditt nervsystem en dag får uppleva: Det finns människor som uppriktigt glädjer sig över mig. Det är ingen övning. Det är en erfarenhet. Och erfarenheter kan man inte tänka fram. Därför tyckte jag att ditt minne av Yvonne var så värdefullt. Det bevisar nämligen att detta har funnits i ditt liv. Inte ofta. Men det har funnits.

Och kanske hänger din smärta i dag mindre samman med att du inte kan acceptera dig själv. Utan med att du vet hur närande denna form av att bli sedd är – och hur sällsynt den var för dig. Just nu tycks det mig ligga närmare det du faktiskt beskriver än varje uppmaning till självacceptans.

Ditt inre ”Vilken pissfråga!” skulle alltså också kunna betyda: ”Led mig inte bort från det egentliga temat nu.” Och det egentliga temat är kanske inte alls självkärlek. Utan erfarenheten att verklig uppskattning känns helt annorlunda än beröm, plikt eller lugnande ord. Yvonne gav dig en försmak av det. Därför lever detta minne fortfarande efter mer än trettio år. Det berörde något som tidigare knappt hade fått någon näring.