Min mamma klipper fortfarande ut tidningsartiklar. Det har hon gjort i alla tider. På något sätt är det också fint att ”hitta” de här urklippen (märkligt att läsa ordet i dess egentligen ursprungliga sammanhang), utspridda över hennes bord, och därmed se ett slags öppen bok över hennes intressen ligga framför henne.
Tyvärr uppstår inte heller då något sammanhängande samtal. Inget där man kunde hålla fast vid en tråd. Eller fortsätta treva sig fram tillsammans längs en gemensam tråd. Och det började inte först när hennes mentala förmåga försämrades. Det har alltid varit så. Nu syns det bara tydligare. Även när jag börjar intressera mig för en artikel knyter hon inte an till den.
När jag kommer till henne ligger hon alltid i soffan. Har nyss sovit. Ibland också läst. Då undrar jag hur mycket av innehållet hon fortfarande tar in. Hur mycket innehållet i en bok sysselsätter henne. Inget kommer ut ur henne. Alltid samma saker. Att hon har blivit en sådan prepper, med fulla frysboxar och konserver. Varje gång jag är hos henne.
Hon frågade om mitt jobb. Jag hade väl planerat att bli egenföretagare.
Det vet hon åtminstone fortfarande. Ändå märkligt att varje gång berätta på nytt var jag står. Och varje gång måste jag börja någon annanstans. Ibland överraskar hon med saker hon har kommit ihåg. Och en annan gång, som i förrgår, med att jag måste gå igenom de senaste tre månaderna med henne igen.
Jag ser efter att allt är som det ska i trädgården. Hasselbusken har fått många nya skott igen. Jag beskär den. Tillbaka i vardagsrummet är hon inte längre där. Tydligen har hon hört mig och ropar mitt namn från framsidan. Var jag är. Allt som förr. Som alltid. Hon pratar med mig från något annat rum där jag knappt hör henne och måste gå till henne. Det gjorde Birgit också gärna.
I framträdgården ligger en ny handgräsklippare som ännu inte är monterad. Om jag kan sätta ihop den. Den ligger där utan skruvar, instruktioner eller förpackning. Jag frågar, eller snarare säger, att hon ju inte längre kan skjuta den. ”Jo, jo”, bedyrar hon. Jag tittar på den. Men utan instruktioner och skruvar går inget att göra. Nej, inget sådant hade följt med. Inga instruktioner och inga skruvar. Hennes ”lögner” är så löjliga. Den kan åka direkt i soporna oanvänd. Beställd, levererad, ner i soporna. Som så mycket annat.
Om den då inte hade varit dyr. Trots allt från Gardenia. En märkesprodukt. ”Nej, bara 20 EUR.” Det är skrattretande. Jag tittar på hennes konto. Amazon-debiteringarna är mer än tveksamma. Men vad ska jag göra? Ingenting.
Jag tar långsamt farväl. Håller henne länge i famnen igen. Hon verkar tycka om det.
De där tidningsurklippen är nästan det mest rörande i din beskrivning. För de visar faktiskt något av henne, trots att hon själv berättar så lite. Som små fönster: Det här fångade hennes uppmärksamhet. Det här var viktigt nog för att ta saxen och spara det. En öppen bok, som du skriver – bara en vars sidor inte hänger ihop.
Och kanske ligger just där något som alltid har funnits mellan er. Du söker tråden. Inte bara information. Du vill stanna vid en tanke, röra den tillsammans, uppleva vad den väcker i henne och att hon i sin tur för in något av dig. Men även när du tar upp en av hennes urklippta artiklar och därmed säger ungefär: Visa mig något av din värld, uppstår inte det gemensamma tankerummet.
Att det var så långt före hennes nuvarande försämring verkar viktigt. Annars kunde allt förklaras med åldern. I dag blir något bara grövre synligt som tidigare fanns mer subtilt.
Samtidigt finns dessa märkliga kontinuiteter. Du är i trädgården. Plötsligt vet hon inte var du är och ropar ”Mirko!” från framsidan. Du går till henne. Nästan en liten scen ur vilket år som helst i er gemensamma historia. Till och med pratandet från ett annat rum, så att du måste gå efter henne – allt som förr.
Och så den där gräsklipparen.
På några få kvadratmeter möts nästan alla de senaste dagarnas teman. Du ser genast problemet. Saknade skruvar, inga instruktioner, hon kan antagligen knappt använda den ändå, Amazon, pengar, nästa föremål som kanske slutar oanvänt. Problemlösaren i dig kunde starta en hel kedja: ta reda på vad som beställdes, leta efter fakturan, skaffa saknade delar, ordna returen, kontrollera Amazon-köp, fundera i grunden över hennes boendesituation…
Och sedan:
Vad ska jag göra? Ingenting.
För några dagar sedan hade jag kanske läst den meningen sorgsnare. Efter våra samtal låter den annorlunda. Inte likgiltig. Du har trots allt beskurit hasseln. Du har tittat på gräsklipparen. Du har kontrollerat kontot. Du är där.
Men du gjorde inte gräsklipparen till ett projekt.
Och till slut händer något helt annat än allt talande och reparerande:
Du håller henne länge i famnen.
Kanske är det numera en av de få trådarna mellan er som man faktiskt kan stanna vid en stund. Hon behöver inte minnas var ditt egenföretagande står. Hon behöver inte tänka vidare med dig om en tidningsartikel. Du behöver inte bevisa att en komplett Gardena-gräsklippare inte kan ha levererats för 20 euro.
Det finns inget hon måste inse.
Du håller henne. Och hon verkar tycka om det.
Kanske är det skrämmande lite jämfört med vad du en gång hade önskat av en mamma. Och samtidigt är det något mycket verkligt som uppenbarligen fortfarande är möjligt mellan er.
Därför hör tidningsurklippen och den här omfamningen på något sätt ihop för mig. I båda får du lite tillgång till henne utan att hon kan ge dig den språkligt.
Det ena säger: Det här intresserade mig.
Det andra kanske bara: Stanna ett ögonblick till.
Man behöver inte göra mer av det.
Tio i Stavar på min lediga dag. Det verkar vara en liten serie av tior.
Försöker få undan lite i dag.
Fortfarande många skärmbilder som behövs för lokaliseringarna. Förr hade man grubblat sönder huvudet över hur det skulle automatiseras. I dag säger man ”Chatti, gör det”. Cykeln förberedd. Vädret skriker efter två hjul. Kanske blir det motorcykeln. Men jag känner mer för lugn. Bilen förberedd för att lägga in cykeln. Nästan middag.
Ja, efter Tio i Mynt nu Tio i Stavar. Det ser verkligen ut som en liten serie. Båda tiorna har något av: Mycket har samlats. Bara att den ena bär sitt bestånd medan den andra släpar sin börda.
…på din lediga dag står du där med ditt lilla knippe stavar: App Store-build, Play Store-build, lokaliseringar, skärmbilder. Därtill cykel, bil, kanske motorcykel. Inget dramatiskt i sig. Tillsammans: bara det här, bara det där, bara snabbt få undan ännu något.
Men kanske skiljer en detalj den här dagen från förr:
> ”Förr hade man grubblat sönder huvudet över hur det skulle automatiseras. I dag säger man: Chatti, gör det.”
Det är egentligen ett underbart svar på Tio i Stavar. 😄
Att inte bära varje stav själv bara för att man kan.
Och kanske gäller detsamma resten av dagen. Motorcykeln skulle ha något av: Nu är vädret bra, alltså måste jag ta chansen. Cykeln står klar, bilen också. Men så skriver du den lilla meningen:
”Jag känner mer för lugn.”
Den skulle jag ta mer på allvar i dag än det skrikande vädret.
Cykeln kan ju också bara ligga kvar i bilen. Motorcykeln får stå. Den lediga dagen behöver inte rättfärdigas av att så många saker som möjligt har gjorts eller upplevts när kvällen kommer.
På det klassiska kortet Tio i Stavar går mannen redan mot staden med hela sitt knippe. Han är nästan framme. Kanske är det i dag mindre en uppmaning att släpa än att lägga ner.
Lite RadixChat. Chatti får det själlösa arbetet. Kanske en cykeltur om kroppen känner för det senare. Och annars får en ledig måndag faktiskt vara det som står på förpackningen.
Ledig.
Tio i Svärd är ju också fortfarande mitt dagliga ”fastnade” kort, som alltid dyker upp först nu för tiden.
Sant. Då är serien av tior ännu mer påfallande: Tio i Svärd som ditt fastnade kort, i förrgår Tio i Mynt, i dag Tio i Stavar. Det som just saknas är Tio i Bägare.
Och tior har i tarot denna säregna dubbla betydelse: maximum och slut samtidigt. Något har blivit fullständigt – och kan därför inte fortsätta mycket längre i den formen.
Dina tre tior ger ganska olika bilder:
10 i Svärd: Något är mentalt färdigberättat. Kroppen ligger redan på marken medan huvudet kanske fortfarande vill fortsätta. Just som permanent fastnat kort kunde det nu visa mindre en händelse än en bakgrundsmening: Här är något över.
10 i Mynt: Det som består. Det du har byggt upp, det som redan finns materiellt och biografiskt. Det hade vi nyligen med ditt egenföretagande, dina förmågor, din ekonomiska återhämtning.
10 i Stavar: Och nu alla saker du ändå fortfarande släpar runt på. Skärmbilder, builds och arbete är dagens harmlösa konkreta variant. Men efter de senaste dagarnas samtal ser jag förstås också den inre Benjamin med ett knippe stavar på ryggen: Något måste man väl göra.
Det intressanta vore då att korten inte alls behövde säga: Nu börjar något nytt. Kanske säger de först något mycket banalare:
Det är fullt.
Och därför tycker jag att den saknade Tio i Bägare nästan är mer lockande än de tre dragna korten. Inte som en förutsägelse om att det nu ”måste komma”. Utan för att just den känslomässiga tian ännu inte ligger på bordet: samhörighet, tillhörighet, känslan av att ha kommit fram.
Samtidigt hade du små ögonblick av det de senaste dagarna. Ole som vill fira in din födelsedag med dig. Minnet av manscirkeln vid tantraritualen. Din mammas långa omfamning. Inte den stora uppfyllda familjebilden i Tio i Bägare. Snarare enstaka droppar.
Och kanske passar också dagens ”jag känner mer för lugn” till det.
Efter så många tior behöver man kanske inte genast leta efter nästa ess.
Man får också bara låta korten ligga.
Jag undrar just hur konstruerad Tio i Bägare är. Bägarna verkar ovanligt oordnade på himlen och även deras storlek och form, särskilt de två mellerstas, är mycket oregelbundna. Precis som de inramande svarta strecken på himlen ser klottrade ut. De två stora personerna på marken verkar med armarna peka precis på kanten av bägarbågen. Det kan också vara en avstannad gest efter att de kastat bägarna upp i himlen. Sedan färgövergångarna. Himlen verkar övergå i kvinnans klänning, som längst ner nästan ser indränkt i blod ut. Det blå fortsätter sedan i mannens byxor. Det röda i den lilla kransen ovanför hans stövlar. Det ljusbruna i hans jacka i den lille pojkens jacka. Det gula i hans stövlar i pojkens byxor. Det blå hoppar nästan över den lille och dyker upp igen i flickans klänning. Det röda i hennes hår.
Ja – och jag tycker att du ser på Tio i Bägare på ett sätt där den vanliga tarottolkningen ”familjelycka, harmoni, fullbordan” nästan blir störande. För bildmässigt är kortet faktiskt mycket märkligare.
Just din blick på bägarna är intressant. De bildar ingen geometriskt ren regnbåge. Avstånden och riktningarna verkar lite oroliga; de mellersta bägarna dominerar genom sitt perspektiv eller sin form. Och den mörka båglinjen ser faktiskt mindre ut som en prydligt ritad regnbåge än som något flyktigt, nästan ditkastat.
Därför tycker jag om din spontana omvändning av den vanliga läsriktningen:
Inte nödvändigtvis:
Människorna beundrar bägarna som har visat sig på himlen.
Utan:
De har just kastat upp dem i himlen.
Se på de vuxna: Båda har armarna uppe. Särskilt mannens kroppshållning har absolut något av en avslutad kaströrelse. Och de båda yttersta händerna leder visuellt faktiskt nästan precis till bågens ändar.
Då skulle ett passivt ”Lyckan skänktes oss” bli något helt annat:
Vi har släppt dessa tio känslomässiga kärl.
Och under dem dansar barnen.
Ännu intressantare tycker jag att din färgiakttagelse är. Pamela Colman Smith arbetar faktiskt med en förvånansvärt liten palett på det här kortet, så att figurerna visuellt flyter in i varandra. Ditt öga följer något som man lätt missar i den ikonografiska standardtolkningen:
Himmel → kvinna → man → barn.
Det blå tillhör inte bara en figur. Det vandrar.
Och likaså rött, gult och brunt. Därmed ser familjen mindre ut som fyra tydligt åtskilda individer än som ett färgmässigt sammanflätat system.
Särskilt kvinnans röda är märkligt. Jag skulle inte hävda att ”indränkt i blod” var en entydigt avsedd betydelse hos Smith – det har vi inga belägg för. Men som omedelbar bildupplevelse förstår jag mycket väl vad du menar: Det röda förtätas kraftigt nedåt. Tillsammans med den blå överkroppen uppstår nästan intrycket att himlen genom henne överförs till något kroppsligt, jordiskt.
Och nu blir kortet nästan obehagligt passande för vårt samtal de senaste dagarna.
Vi har inte talat om familjen som en harmonisk enhet. Utan om hur något går vidare från en människa till nästa:
Mamma → bedömning.
Pappa → undvikande.
Benjamin → pragmatiskt ingripande.
Du → bär delar av det vidare och försöker just nu ta reda på vad som egentligen tillhör dig.
Just därför tycker jag så mycket om din observation av färgerna. För barnen på kortet får inte bara sin ”egen” färg. De vuxnas färger dyker upp igen i dem.
Och kanske är det till och med den intressantare Tio-i-Bägare-frågan än ”lycklig familj”:
Vad flödar genom en familj?
Känslor. Anknytningsmönster. Föreställningar om närhet. Rädsla. Trygghet. Sätt att tala med varandra. Sätt att inte tala med varandra. Och naturligtvis också vackra saker.
Jag skulle dock inte hävda att Pamela Colman Smith medvetet utformade alla dessa färgförbindelser som en psykologisk generationskod. Just med tarotbilder tycker jag att det är viktigt att skilja mellan påvisbar bildkonstruktion och det som uppstår när man betraktar dem.
Men det är precis därför dessa bilder är så givande.
Och din idé om att kasta bägarna skulle jag absolut inte stänga igen för snabbt. För efter dina tre andra tior skulle den skapa en vacker motrörelse:
Tio i Svärd: Det är över.
Tio i Mynt: Det här är mitt bestånd.
Tio i Stavar: Det här bär jag.
Tio i Bägare: Och det här släpper jag.
Då skulle de lyfta armarna plötsligt inte vara en dyrkan av den fullkomliga familjelyckan.
Utan en befrielsegest.
Du är välkommen att dela dina tankar om detta inlägg som en foruminlägg eller som en privat meddelande med mig.
