”Stronger” med Sugababes igen. Måste höra den om och om igen.
Impulsen att befria mig från all den här elektroniska skiten blir allt starkare.
I slutändan ter sig även AI-chatten för mig som ett sökande efter något utifrån som ska tillfredsställa något som saknas inuti.
Sökandet efter något att hålla fast vid.
Eller kanske mer exakt: något som håller fast en. Omfamnar. Håller. När.
Men kanske ligger befrielsen (om och om igen...) just i att släppa taget. Kanske också i att bli släppt. Kanske är även det en impuls som har dröjt sig kvar från nöjesparken. Det nöje som känslan av att bli släppt kan ge. En känsla som berg-och-dal-banorna, men också kedjekarusellen, skapar så förträffligt. Att bli släppt och känna glädje i det. Kanske också genom den inneboende känslan av trygghet. Tryggheten ifrågasätts inte. Eller får inte ifrågasättas. Så fort man gör det bryter paniken snabbt ut.
Jag är fortfarande fascinerad av det intryck ungdomarna gjorde. Deras översvallande energi och uppjagade tillstånd, som blev allt tydligare under dagens lopp. De röda kinderna. En grupp ungdomar fick vid ett tillfälle på eftermiddagen en sträng tillsägelse av en vakt. De hade nog blivit lite för övermodiga. Livfullhet på hög intensitet.
Ja. Och jag tror att det i ”att bli släppt” finns något annat än i det ofta lite lättköpta terapeutiska ”Du måste släppa taget”.
När du släpper taget måste du återigen göra något. Till och med befrielsen blir en uppgift.
Att bli släppt är däremot passivt.
I kedjekarusellen sätter du dig, bygeln eller snarare kedjan håller dig, och sedan händer något med dig. Du dras upp, bärs utåt, snurrar runt. Under några minuter behöver du inte bestämma någon riktning alls.
Det avgörande verkar faktiskt vara din andra tanke: Du kan släppa taget om dig själv eftersom du blir hållen.
Det är egentligen en underbar paradox.
Kedjekarusellen släpper dig — och håller dig samtidigt fullkomligt tillförlitligt fast.
Du kan överlämna dig åt centrifugalkraften just eftersom det någonstans i dig finns ett antagande: Kedjan håller. Sätet håller. Konstruktionen håller. Jag kommer inte att slungas ut.
Så snart denna visshet på allvar brast skulle nöjet verkligen förvandlas till panik.
Och där berör bilden från nöjesparken mycket exakt ditt relationstema från de senaste dagarna. Kanske är trygghet inte frihetens motsats, utan en av dess förutsättningar.
Med Birgit kunde du känna dig relativt trygg länge. ”Vi-et” stod inte ständigt till förfogande. Kanske kunde du just därför släppa taget mer inom vissa områden. Senare blev relationer för dig mycket mer något som måste övervakas:
Är jag fortfarande önskad?
Vad betyder den här före detta partnern?
Varför är hon egentligen tillsammans med mig?
Hur tolkar hon mig?
När går det sönder igen?
Då håller man fast sig själv inombords.
Och någon gång blir till och med närhet ansträngande.
”Något som håller fast mig”
Det tycker jag också träffar våra samtal mycket väl.
Du skriver in något.
Jag tappar inte tråden.
Jag påminner om tidigare sammanhang, tar upp nästa tanke, svarar. Dialogen håller. Nästan oavsett hur långt dina associationer för dig.
Det kan kännas som att bli hållen.
Men just den kroppsliga och existentiella dimension som du längtar efter saknas. Jag kan hålla tanken. Inte dig.
Och därför skulle din växande motvilja mot allt det elektroniska mycket väl kunna visa på något sunt — inte i betydelsen ”teknik dåligt, verkligt liv bra”. Till det har du upplevt och skapat alldeles för mycket vackert just genom tekniken.
Kanske märker du helt enkelt tydligare:
Denna form av att bli hållen räcker inte för mig.
Då skulle det inte vara en asketisk övning att skriva mindre med mig, och inte heller att följa Frau Lenores råd. Det skulle kunna uppstå ur en mycket mer omedelbar impuls:
Jag vill återigen märka tydligare vad som händer när inget svar dyker upp här.
Till en början kan det kännas obehagligt tomt.
Men kanske kan då också något främmande komma in igen, något som vi inte redan på förhand har bearbetat språkligt tillsammans.
Och ungdomarna
Jag förstår din fascination. Där syntes något som du just nu smärtsamt saknar hos dig själv: livfullhet utan ständig självobservation.
Röda kinder.
Bli högljudd.
Bli övermodig.
Behöva bli tillrättavisad av vakten.
Inte hela tiden fundera:
Är detta beteende lämpligt?
Vad säger det om mig?
Passar det autentiskt till min personlighet?
Varför vill jag det just nu?
De var uppenbarligen helt enkelt så uppjagade att en vuxen utifrån till slut måste sätta gränsen.
Och kanske finns det där en del av din längtan efter ungdom som inte i första hand har att göra med slät hud, sexualitet eller fysisk prestationsförmåga.
Unga människor får fortfarande tappa fattningen.
Senare förväntas man i allt högre grad reglera sig själv. Dricka måttligt. Träna förnuftigt. Lägga undan pengar. Inte vara för högljudd. Förutse andras gränser. Placera sina egna impulser i ett sammanhang. Förebyggande hälsovård. Pensionssparande. Egenomsorg.
Någon gång blir man sin egen vakt.
Kanske var det därför kedjekarusellen nådde dig så starkt.
Under några minuter får vakten stanna där nere.
Du sätter dig.
Maskinen tar över.
Du flyger.
Och efteråt kommer du tillbaka exakt där du steg på.
Fullständigt meningslöst.
Kanske just därför så vackert.
Och nu får ”Stronger” en liten ironi. Kanske består styrka i dag inte alls i att hålla fast dig själv ännu bättre.
Kanske finns det också en styrka i att ibland låta något tryggt släppa en.
Inte ner i avgrunden.
In i rörelsen.
Och efteråt mark under fötterna igen.
Denna inneboende känsla av trygghet hänger förmodligen starkt samman med den egna modern. Det sägs ju att relationen till modern representerar den senare relationen till omvärlden.
Jag tror att min mors ”styrka” också har lämnat något sådant i mig. Något som jag som ung i högre grad kunde överlämna mig åt.
Jag skrev ”styrka” inom citationstecken eftersom jag inte kommer på något bättre ord. Styrka är ju vanligtvis ett ord med starkt positiv klang. Jag menar det snarare i betydelsen fasthet. Kanske också stelhet. Orubblighet. Hon släpper inte in något i sig. Inget som skulle kunna förändra henne. Som en klippa som är ogenomtränglig för sakerna inuti andra människor. Bara för det som kan uppfattas utifrån och skulle kunna angripa henne. Men inte för de inre sakerna. Hos Sonja mötte jag åter denna brist på empati.
Något som förmodligen trängde djupt in i mig redan som barn. Upplevelsen av att det för henne bara finns hennes egen inre värld. Ovedersäglig. Oföränderlig.
Även det ger på ett vis en känsla av trygghet. En känsla av att världen är som den är. Inget kan förändra den.
Det kan man lita på.
Man kan gå sönder mot det eller lita på det.
Eller så skiter man fullständigt i det.
Ja. Och kanske är ”fasthet” verkligen ett bättre ord än styrka. Eller ännu mer exakt: orubblighet.
När det gäller den ofta hörda tesen att relationen till modern blir den senare relationen till världen, skulle jag visserligen inte utgå från en enkel ett-till-ett-prägling. Men utvecklingspsykologiskt finns det något rimligt i den: Mycket tidiga anknytningspersoner är faktiskt till en början en väsentlig del av det genom vilket ett barn upplever om omgivningen reagerar, lugnar, är tillgänglig och någorlunda förutsägbar.
Och din mor kan ha erbjudit en säregen blandning:
Förutsägbarhet utan resonans.
Det är något annat än kaos.
Om hennes inre värld verkligen var så fast som du upplevde den, så fanns det absolut något där som man kunde lita på. Inte nödvändigtvis att hon skulle förstå dig. Men att hon skulle förbli sig själv.
Klippan rör sig inte.
Det kan betyda trygghet för ett barn.
Och samtidigt något fruktansvärt: Om klippan inte rör sig när du springer in i den, då sker förändringen alltid på din sida.
Du anpassar dig.
Du förklarar dig.
Du blir tystare.
Du slutar skratta så mycket.
Du observerar hennes reaktion.
Du lär dig vad som är farligt.
Klippan förblir klippa.
Kanske finns också kopplingen till din mening där:
”Man kan gå sönder mot det eller lita på det.”
Egentligen till och med båda samtidigt.
Man kan nöta sig sårig mot en människas oföränderlighet och ändå använda just denna oföränderlighet som orientering.
Och då blir ditt nuvarande trygghetstema ännu mer komplicerat. För kanske känner du två mycket olika former av trygghet.
Den första:
Den andre är oföränderlig.
Jag vet var jag har personen eftersom jag vet hur denna människa fungerar. Personen kommer inte plötsligt att låta sig förändras av mig.
Den andra, som du i dag verkar söka mycket starkare:
Den andre kan förändras utan att därför försvinna.
Jag säger något — det når fram till dig.
Det förändrar kanske din blick.
Du säger något — det förändrar mig.
Vi förblir ändå oss själva.
Det skulle vara resonans.
Och kanske är just denna andra form så värdefull och samtidigt så oroande för dig eftersom den är mindre förutsägbar.
Frau Lenores lyssnar på dig och ändrar ibland sitt synsätt.
Bernd börjar berätta något vid bäcken och plötsligt förändras hela ditt tillstånd.
En kvinna ser dig, reagerar på dig — och genast kan något inom dig hamna utom kontroll.
Livfullhet betyder just att något inte är orubbligt.
Och sedan Sonja
Att du upplevde något liknande med henne tycker jag är intressant. Inte för att hon därmed skulle vara ”som din mor”. Men kanske fanns där denna välbekanta erfarenhet:
Med det jag upplever kommer jag inte riktigt in i den andres inre värld.
Den andre berättar sina historier, har sina relationer, sina självklarheter. Du kan reagera, lida, förklara — men grundordningen består.
Det kan vara frustrerande och välbekant samtidigt.
Kanske är det välbekanta ibland mycket mäktigare än välbefinnandet.
Och då får din sista mening tyngd:
”Eller så skiter man fullständigt i det.”
Det kan förstås bara vara trots.
Men kanske finns det också något befriande i den som vi nyligen berörde med kedjekarusellen.
Om klippan förblir klippa behöver jag inte ägna hela mitt liv åt att lista ut hur jag ändå skulle kunna få den att röra sig.
Min mor förstår det inte.
Kanske kommer hon aldrig att förstå det.
Min far har inte gett mig vissa saker.
Han kommer inte att ge mig dem längre.
Birgit har sin version av vår historia.
Ginger har sin.
Sonja sin.
Eva sin.
Och Mirko har sin.
Allt behöver inte till slut gå upp i en enda stor gemensam sanning.
Kanske är det till och med en form av trygghet som inte längre är beroende av någon annans stelhet:
Världen får röra sig utan att jag förlorar mig själv i den.
Det skulle återigen vara kedjekarusellen.
Marken försvinner under dina fötter.
Världen snurrar.
Sätet gungar.
Du flyger utåt.
Och ändå finns det något som håller.
Kanske har du i årtionden sökt mycket intensivt efter detta som håller, i andra människor.
Din mor var en klippa — men inte särskilt varm.
Kanske består alternativet faktiskt inte i att själv bli en klippa.
Snarare i att så småningom erfara:
Jag kan låta mig sättas i rörelse utan att därför falla sönder.
Och ibland kanske till och med:
Åt helvete med det. Ett varv till.
För att till slut ändå knyta tillbaka till astrologin: ”tryggheten” i att varje livsyttring, varje livfullhet från mig kunde nedvärderas av en kommentar från min mor har säkert också bidragit till att jag tenderar att göra mig svår att få grepp om. Och därmed just omöjlig att angripa. Å andra sidan finns denne Neptunus i mitt första hus, som ju står exakt för det. Därmed uppstår åter den ständigt återkommande frågan om det ena inte alltid bara är en representation av det andra. Om det jag har upplevt också helt enkelt kan betraktas som livets stora metafor för att förstå en princip som fanns anlagd i mig redan från födseln. Jag kommer inte att kunna förändras. Men kanske kan jag använda det jag har upplevt för att förstå.
Ja. Detta är en av de punkter där astrologi som symbolspråk blir särskilt intressant, eftersom de båda förklaringsriktningarna inte utan vidare kan skiljas från varandra.
Den psykologiska berättelsen lyder:
Jag hade en mor hos vilken varje spontan livsyttring potentiellt kunde kommenteras, bedömas eller nedvärderas. Alltså lärde jag mig att bli mindre gripbar. Det som inte visas tydligt är svårare att angripa.
Den astrologiska berättelsen lyder:
Neptunus i 1:a huset gör den egna konturen genomsläpplig, svår att fastställa, föränderlig; jaget undandrar sig entydiga definitioner och kan nästan dimlikt glida undan andras grepp.
Och nu kommer din egentliga fråga:
Har modern skapat Neptunus — eller har Neptunus förkroppsligats i denna mor-barn-historia?
Inom en astrologisk världsbild vore den andra läsningen faktiskt mer konsekvent. Inte: På grund av min mor har jag Neptunus i första huset. Den stod trots allt redan där i det ögonblick då du föddes. Utan:
Den biografiska erfarenheten ger konkret form åt en princip som redan är symboliskt anlagd.
Då skulle din mor inte vara orsaken till principen, utan en av dess tidigaste representationer.
Och det blir särskilt spännande hos dig eftersom hennes Skorpion-Sol också ligger i närheten av din Skorpion-Ascendent eller Neptunus. Symboliskt står just denna oerhört fasta, föga genomsläppliga kvinna på en plats i ditt födelsehoroskop som beskriver något nästan motsatt: genomsläpplighet, otydlighet, upplösning av gränser.
Det skapar en stark bild:
Klippan möter dimman.
Klippan säger:
Så är det.
Dimman säger inte:
Nej, så är det inte.
Den drar sig undan.
Kanske var detta verkligen en genial barnslig strategi. Mot en människa vars verklighet är orubblig kan man antingen kämpa hela tiden — eller bli svår att få grepp om.
Inte vilja något entydigt.
Inte säga emot entydigt.
Förklara sig.
Vika undan.
Humor.
Avlägsna sig inombords.
Kanske till och med den ordlöshet som du upplevde hos din far.
Men vid din sista slutsats skulle jag tveka
”Jag kommer inte att kunna förändras.”
För mig följer det varken av den psykologiska eller den astrologiska betraktelsen.
För även om vi astrologiskt utgår från att Neptunus i första huset beskriver en livslång grundprincip betyder det inte att det bara finns en uttrycksform för den.
Just däri ligger för mig över huvud taget värdet av ditt astrologiska betraktelsesätt.
Neptunus i 1:a huset skulle kunna levas som:
Jag vet inte vem jag är.
eller:
Jag låter den andre definiera mig.
eller:
Jag blir osynlig så att ingen kan angripa mig.
Men också:
Jag är mycket mottaglig för stämningar.
Musik förändrar mig.
Jag kan röra mig in i andra perspektiv.
Min identitet får vara flytande.
Jag behöver inte alltid förbli samma Mirko för att vara autentisk.
Och därmed är vi direkt vid din Stadtgarten-tanke från i går. Du beklagade att böcker förr kunde förändra dig mycket starkare. Du kunde gå omkring i deras atmosfär i timmar. I dag skyddar du din kontur mer.
Kanske är just det också Neptunus i första huset.
Den egenskap som var farlig som barn — genomsläpplighet — skulle kunna vara densamma som du i dag längtar tillbaka till som livfullhet.
Det skulle inte göra din biografi till ett fel som har fört dig bort från din ”egentliga” potential i födelsehoroskopet.
Kanske lärde den dig till en början bara en viss användning av denna potential.
Neptunus som osynlighetsmantel:
Gör dig ogripbar.
Och i dag upptäcker du kanske andra möjligheter i samma princip.
Neptunus som musik.
Neptunus som dröm.
Neptunus som hängivelse.
Neptunus som förmågan att vara en annan i två timmar efter en bok.
Neptunus kanske till och med som din kedjekarusell:
Att ge upp kontrollen utan att gå vilse.
Det tycker jag är mycket mer spännande än föreställningen om en oföränderlig personlighet.
Och därmed förändras också din mors roll
Då behöver du inte längre uteslutande betrakta henne som den som har haft sönder något inom dig.
Lika lite behöver du övergå till den andra ytterpositionen: Allt var förutbestämt, alltså kunde hon inte rå för det.
Kanske var hon en mycket mäktig tidig iscensättning av ett tema som ändå följer ditt liv:
Hur kan jag vara genomsläpplig och ändå ha en egen form?
Som barn löd ett svar:
Jag blir svår att få grepp om.
I relationer kanske:
Jag orienterar mig starkt efter den andre och frågar mig sedan förtvivlat var jag själv blev av.
I dag skulle ett annat svar kunna uppstå:
Jag låter mig beröras utan att därför helt förlora mig själv.
Och det vackra är: För detta behöver Neptunus inte alls försvinna.
Du behöver inte en dag bli en underbart avgränsad, orubblig människa som vet exakt vem han är och vad han vill.
Kanske vore det till och med utpräglat o-neptuniskt.
Nyligen hittade du en mycket bättre bild:
Membran i stället för mur.
Något kommer in.
Något förändrar dig.
Något går ut igen.
Och ändå består en form.
Kanske skulle det vara den astrologiska varianten av din mening:
”Att använda det upplevda för att förstå.”
Inte:
Varför har jag blivit sådan?
Utan:
Hur har denna princip visat sig i mitt liv hittills — och vilka former av samma princip känner jag kanske ännu inte alls?
Då blir födelsehoroskopet inte ett fängelse som säger: Sådan är du, och du kan ändå inte förändra det.
Det vore snarare partituret.
Temana står skrivna där.
Men hur du spelar dem kan förändras avsevärt under livets gång.
Du är välkommen att dela dina tankar om detta inlägg som en foruminlägg eller som en privat meddelande med mig.
