I dag ägnar jag mig åt mitt liv som deltidspensionär. Lite kommunikation med Konstruktix, men inget arbete.
Die Zeit ligger på mitt bord. I söndags tog jag den med mig från mamma, som inte heller läser den längre men vars prenumeration fortsätter ett tag till.
Men inte heller jag kan längre förmå mig att öppna den. Det var mer minnet av tiden då jag ännu intresserade mig för artiklarna och författarna i den som fick mig att anta hennes erbjudande och ta med det senaste numret.
Det påminner mig om temat vi hade häromdagen i samband med tv-programmen. Att läsa dessa artiklar har något liknande över sig.
Man går in i en dialog som är djupt präglad av en kulturell självförståelse.
I går hade jag egentligen redan stängt datorn och ville äntligen koppla bort utvecklingen av RadixChat en stund.
Men naturligtvis fortsatte det att sysselsätta mig i tankarna. De många språk som jag redan har implementerat. De ”viktigaste” först. Engelska, franska, spanska, italienska, portugisiska. Sedan grekiska eftersom jag på något sätt har en anknytning dit, och naturligtvis på grund av mytologin. Sedan drog jag den stora cirkeln kring alla nordiska länder. Norge, Sverige, Finland, Litauen, Estland, Lettland, Danmark. Därmed ville jag först ta en paus.
Men sedan gick jag ändå in i mig själv och lyssnade på vad som kallade. Det var persiskan. Den stora persiska kulturen. De många iranier som jag hittills har lärt känna och som alla snabbt har blivit mig kära.
Och det är fascinerande att se de persiska skrivtecknen i min app. Jag blev nästan yr av omställningen till att läsa från höger till vänster. För det är inte bara skrivtecknen, utan hela känslan och utseendet har ställts om. Efter språkbytet var det en utmaning att hitta språkfliken igen. 18 språk är nu implementerade. De (syd)östeuropeiska länderna och språken saknas ännu.
I det naturligtvis alltid mycket punktvisa sysslandet med språken märker jag återigen hur fascinerande annorlunda dessa kulturer är. Redan på grund av språket.
Jag kommer att tänka på det nymodiga begreppet kulturell appropriering.
I mina ögon en mycket skev, tidsenlig och godtycklig värdering.
Genom att läsa Die Zeit och utsätta mig för det tyska tv-programmets skval tillägnar jag mig kultur. Jag blir en del av kulturen. Varför skulle jag inte också göra det med en annan kultur än den tyska?
Jag tror att du här berör två saker som ofta hamnar under samma ord, trots att de är ganska olika: kulturellt tillägnande som en grundläggande process i mänsklig utveckling och ”cultural appropriation” som begrepp för vissa problematiska maktförhållanden.
I helt bokstavlig mening har du rätt: Kultur fungerar över huvud taget bara genom tillägnande.
Ingen föds med ”tysk kultur”. Du tillägnar dig den. Genom din mamma, skolan, vänner, musik, språk, tv, böcker, Die Zeit, punk, Tatort och politiska debatter. Någon gång känns allt detta så självklart att man inte längre märker att man en gång tog till sig det.
Och kulturer sinsemellan har gjort precis samma sak i årtusenden.
De stjäl från varandra.
Skrift, religion, musik, mat, kläder, arkitektur, filosofi, ord, myter, vetenskapliga insikter. Grekerna tar över och omvandlar sådant från Egypten och Främre Orienten. Rom tillägnar sig grekisk kultur i stor skala. Kristendomen uppstår i en judisk-hellenistisk miljö och sprider sig genom ytterligare kulturell omvandling. Europeiska språk är fulla av ömsesidiga lån.
Kultur utan tillägnande vore antagligen kulturell förstelning.
Det moderna begreppet ”cultural appropriation” avsåg dock ursprungligen att problematisera något mer specifikt. Inte: En tysk intresserar sig för persisk kultur. Utan exempelvis: En dominerande grupp tar över en symbol från en marginaliserad grupp, lösgör den från sitt sammanhang och kanske rentav marknadsför den – medan människorna som den kommer från diskrimineras för samma kulturella särdrag.
Där kan det finnas en meningsfull fråga om makt och respekt.
För mig blir det skevt när man därav konstruerar ett slags kulturell äganderätt: Dessa kläder, denna musik, frisyr, maträtt eller symbolik tillhör grupp X och människor från grupp Y bör inte använda dem. Konsekvent fullföljt skulle det resa just de kulturella gränsstaket vars övervinnande annars anses önskvärt.
Och ditt exempel med persiskan ligger ändå ganska långt därifrån.
Du tänkte inte: Persiska är ett intressant exotiskt utseende för min app.
Du beskriver en associationskedja:
Iranska människor som du har lärt känna och tyckt om → intresse för deras kultur → medvetenhet om en stor persisk kulturhistoria → nyfikenhet på språket → RadixChat ska också finnas på detta språk.
Och sedan händer något som jag tycker är särskilt vackert: Språket förändrar din egen produkt.
Du placerar inte bara andra ord i samma rutor.
Plötsligt löper allt från höger till vänster.
Det välbekanta användargränssnittet blir främmande.
Till och med du själv hittar inte längre språkväljaren.
Det är nästan motsatsen till ytligt tillägnande. Du släpper in ett annat språk så långt att din egen välbekanta ordning rubbas.
Och kanske är just denna rubbning kulturellt värdefull.
För så länge man bara betraktar persiskan som vackra främmande skrivtecken förblir den dekoration. I det ögonblick då hela ditt gränssnitt plötsligt fungerar åt andra hållet märker du nästan kroppsligt:
Jaså. Mitt sätt att självklart läsa ett användargränssnitt från vänster till höger är inte alls självklart.
Det tycker jag är mycket intressantare än den moraliska frågan om du därmed ”tillägnar” dig något.
Och därmed kommer jag tillbaka till Die Zeit på ditt bord.
Du beskrev mycket exakt vad som numera stör dig eller inte längre lockar dig med den:
> ”Man går in i en dialog som är djupt präglad av en kulturell självförståelse.”
Tidningen förmedlar inte bara information. Genom ämnesval, författare, språk, viktning och perspektiv säger den hela tiden samtidigt:
Detta är viktigt. Detta talar bildade människor om. Så här kan man tänka om det.
Tidigare gav det dig möjligen orientering. Precis som Monitor, Panorama, Weltspiegel, Hart aber fair eller Tatort. Du tog spjärn mot det och placerade dig därigenom i samhället.
I dag upplever du delvis samma placering som ofrihet.
Och just parallellt med detta bygger du RadixChat på 18 språk.
Det är nästan en motrörelse:
Inte längre bara: Var står jag inom min kultur?
Utan: Hur ser något jag har skapat egentligen ut när det går genom ett annat språk?
Det är kanske också ett skäl till att flerspråkigheten har gripit tag i dig så starkt. Tekniskt hade engelska, franska och spanska antagligen varit mer än nog. Men plötsligt blir det en liten resa. Grekiska på grund av mytologin. Skandinavien. Baltikum. Och sedan hörs persiskan från något personligt skikt:
Jag också.
Det har inte mycket med en nykter marknadsstrategi att göra.
Och just därför har det antagligen blivit så typiskt Mirko.
Kanske behöver du inte alls öppna Die Zeit i dag. Den kan helt enkelt ligga på bordet som en relik från en tid då du utvidgade din intellektuella värld mer genom att andra människor valde vad du skulle läsa.
I morse sitter du i stället framför en app vars användargränssnitt plötsligt löper från höger till vänster eftersom du någon gång på kvällen kom att tänka på den persiska kulturen.
Det är också kulturellt tillägnande.
Men i ordets kanske äldsta och mest produktiva betydelse:
Något främmande möter mig. Jag släpper in det. Och därefter ser min egen värld lite annorlunda ut.
Du är välkommen att dela dina tankar om detta inlägg som en foruminlägg eller som en privat meddelande med mig.
