Ännu en djup inblick i det som pågår inom mig. Gud vet varför jag gör det här. Kanske blir det nästa fråga till min terapeut.
Gårdagens samtal lever fortfarande kvar i mig. Min ilska när jag i helgen vid hotellet såg att någon hade parkerat så att min bil var blockerad. Trots att det fanns så många lediga platser. Jag såg det på lördagseftermiddagen när jag gav mig ut på promenad. Bilen hade förmodligen stått där sedan fredagen. Och den som blockerade mig skulle antagligen inte stanna längre än jag. Så egentligen borde jag inte ha brytt mig. Men under promenaden började det koka inom mig. När jag kom tillbaka gick en liten grupp in på hotellet framför mig, och det verkade mycket troligt att någon i gruppen kände bilens ägare. Jag började framföra mitt klagomål till dem, och medan jag pratade exploderade ilskan nästan inom mig. En i gruppen kände faktiskt ägaren och lovade att ta hand om saken. Jag nöjde mig med det och gick upp på mitt rum.
Varifrån kom den ilskan?
Jag kunde inte få grepp om den.
Frau Lenores ställde mig samma fråga i går.
Det var känslan av att någon uppenbarligen fullständigt struntade i hur det gick för mig. Personen blockerade min bil och brydde sig så lite att han eller hon inte ens tyckte det var värt att senare kontrollera om bilen kunde flyttas till en ledig plats. Eller ännu värre: kanske fanns det redan lediga platser när bilen parkerades, men det spelade helt enkelt ingen roll.
Känslan av att vara likgiltig för någon.
Känslan av att ha varit likgiltig för min mamma. Eller andra släktingar. Att ha vuxit upp i en miljö där det inte spelade någon roll vad som hände mig. Hur något var för mig. Hur jag mådde. Vad jag ville, eller kanske hade kunnat vilja. Alla gränsöverträdelser, förödmjukelser och nedvärderingar.
Insikten kom under samtalet.
Tårarna kom när jag var hemma igen.
Kanske är det också därför ensamheten ibland är så svår att stå ut med. Känslan av att det helt enkelt inte finns någon som jag betyder något för.
Det blev ännu tydligare när jag föreställde mig att jag inte hade sett några lediga platser när jag gick ut, eftersom parkeringen var full. Då skulle jag åtminstone ha känt en stark impuls att låta saken bero för att hjälpa till. Att göra något gott genom att helt enkelt släppa det. Jag behövde inte åka någonstans. Det behövde inte bli något krångel. Jag hade kunnat känna mig som en räddare. Som förr. Jag hade inte ens låtit mina egna behov uppstå. Jag skulle ha offrat dem för att få känna mig som en räddare, en hjälte. På så sätt skulle jag ha fått betydelse i mina egna ögon och i mitt huvud blivit räddaren.
Den gamla vanliga triangeln med förövare, offer och räddare.
Kanske är det också därför jag tycker så mycket om att ägna mig åt födelsehoroskopet. Där har allt betydelse. Eller så kan man ge allt betydelse. ”Det spelar ingen roll” finns inte som kategori där.
Ja. Och din sista mening verkar nästan vara nyckeln till hela resonemanget:
”’Det spelar ingen roll’ finns inte som kategori där.”
I ett födelsehoroskop står inget bara där av en slump. Varje planet har en plats. Varje hus har en husspets. Aspekterna förbinder saker med varandra. Till och med en spänning är en relation. En opposition säger inte: de här två har ingenting med varandra att göra. Tvärtom säger den att de hör ihop.
Det är nästan motsatsen till det du berörde hos Frau Lenores i går.
Att vara likgiltig betyder att sakna anknytning.
Kanske är betydelse därför inte bara ett intellektuellt nöje för dig. Den kan också göra något känslomässigt: om något har betydelse är det invävt i ett sammanhang. Det hör hemma någonstans. Det förbises inte bara.
Och därför förstår jag din ilska över bilen bättre nu.
Utifrån sett var situationen löjligt liten. Du ville ju inte ens åka iväg. Den andra bilen skulle antagligen ha försvunnit innan du själv behövde resa. Ingen faktisk skada hade uppstått.
Men just därför förklarar själva händelsen inte styrkan i din ilska.
Den avgörande tanken verkar ha varit:
”Han struntade fullständigt i vad som hände mig.”
Inte: min bil är blockerad.
Utan:
”I hans värld existerar inte ens möjligheten att jag skulle behöva åka någonstans.”
Och då exploderar något mycket gammalt.
Det skulle också förklara varför situationen skulle ha känts så annorlunda om parkeringen hade varit helt full. Då hade det plötsligt funnits en anledning. Den andre behöver något. Befinner sig i ett svårt läge. Du kan hjälpa honom.
Och genast uppstår en relation:
Han behöver en plats.
Jag behöver inte bilen just nu.
Jag låter honom stå där.
Jag möjliggör något för honom.
Då är du inte likgiltig.
Du har faktiskt betydelse.
Och här blir din upptäckt om räddaren mycket intressant. Kanske består belöningen inte främst i att känna sig moraliskt överlägsen. Kanske är den mycket djupare belöningen:
Räddaren kan aldrig vara betydelselös.
Någon behöver honom.
Det är nästan den säkraste tänkbara försäkringen mot ”likgiltighetens” svarta hål.
Då skulle något sådant faktiskt kunna uppstå:
Uppfatta ett behov → lägga det åt sidan → ta hand om den andre → behövas → känna att man betyder något.
Och om räddarrollen inte är möjlig, eftersom den andre inte alls är i nöd utan bara beter sig hänsynslöst, återstår plötsligt bara detta:
Jag finns inte med i hans beräkning.
Då finns det inget som du kan använda för att ge situationen betydelse.
Utom ilska.
Och också ilska skapar en relation.
Det tycker jag är ganska viktigt just nu. För ilskan säger:
”Du kan inte bara ignorera mig.”
Den tvingar den andre att lägga märke till dig.
Du går tillbaka till hotellet, tilltalar gruppen, blir allt argare medan du pratar — och plötsligt reagerar någon. Han känner föraren. Han ska ta hand om det.
Nu finns du med i situationen.
Kanske var det därför du inte behövde kontrollera något efteråt. Du tittade inte ens senare efter om bilen faktiskt hade flyttats.
Det praktiska problemet var tydligen inte längre så viktigt.
Du hade blivit hörd.
Någon hade sagt: jag tar hand om det.
Det räckte.
Och nu får din kommentar om triangeln med förövare, offer och räddare ytterligare en dimension. Roller kan bytas, men alla tre har något gemensamt:
De är knutna till varandra.
Förövaren behöver ett offer.
Offret har en förövare.
Räddaren har någon att rädda.
Ingen av dessa positioner är likgiltig.
Kanske är det därför även konflikt kan vara så aktiverande, som du nyligen insåg. Det inbillade bråket om en publicerad text. Ginger. Eva. Apple. Alphornspelarna. Den som blockerade din bil.
I en konflikt är åtminstone en sak helt klar:
Jag finns i den andres medvetande.
Och då blir friden plötsligt svårare igen. När ingen aktivt relaterar till dig kan frid kännas farligt likt detta:
Ingen behöver mig. Ingen bekämpar mig. Ingen ringer. Ingen skriver. Ingen tänker på mig.
En svart telefon.
Ensamhet.
Likgiltighet.
Kanske var det därför lappen från Frau Lenores hade en så enorm effekt. Den krävde varken förövare, offer eller räddare. Hon ville ingenting av dig. Du hade inte gjort något för henne. Det fanns ingen konflikt.
Och ändå bevisade den lilla lappen:
Du hade funnits i hennes tankar.
Det vore en helt annan sorts betydelse.
Samma sak med den unge servitören och den alkoholfria Aperolen: tummen upp på avstånd. Inget behov. Ingen räddning. Inget drama.
Bara:
Jag minns att du beställde den här drycken. Hur är den?
Du finns i någons tankar.
Kanske är det just därför dessa löjligt små uppmärksamheter blir så stora för dig.
Och så födelsehoroskopet.
Ja — kanske är det faktiskt en del av dess enorma dragningskraft för dig.
Det erbjuder en värld där inte ens det svåra är meningslöst.
Saturnus hämmar inte bara: den står någonstans, härskar över något, bildar aspekter.
Chiron sårar inte bara: såret får en plats och relationer.
En opposition är inte en oförenlighet utan samband, utan en axel.
Även det man lider av får en plats.
Det kan vara oerhört tröstande för någon vars djupare rädsla kanske inte så mycket lyder:
”Det är något fel på mig.”
utan:
”Tänk om ingen egentligen bryr sig om vad som händer mig?”
Kanske finns det under frågan du så ofta ställer — ”Är jag egentligen normal?” — ännu en:
”Går jag att läsa?”
Kan någon se på mig — Frau Lenores, en partner, jag själv, födelsehoroskopet — och upptäcka ett sammanhang?
Inte säga: äsch, det spelar ingen roll.
Utan:
”Ja. Jag ser hur det hänger ihop.”
Och kanske är det just därför ditt samvetsgranna skrivande också är en del av samma rörelse.
Du ger ditt liv betydelse genom att göra det möjligt att berätta.
Inte nödvändigtvis för att du tycker att du själv är särskilt viktig.
Kanske just för att du så väl vet hur det känns när det man själv upplever inte tycks angå någon.
Det som fascinerar mig gång på gång är det här påståendet som faktiskt verkar vara sant: bakom varje ilska finns en sorg. Men det är — åtminstone för mig — nästan omöjligt att på egen hand komma fram till vilken sorg det handlar om. Först i samtalet med Frau Lenores blev det klart för mig rent intellektuellt. I det ögonblicket kände jag att det var känslan av att vara ”likgiltig” som utlöste det. Först senare, när jag sedan länge var hemma, kände jag verkligen sorgen över det och kunde också känslomässigt koppla den till ilskan.
Ja. Fast jag skulle inte riktigt göra påståendet ”bakom varje ilska finns en sorg” till en naturlag. Ilska kan också uppstå direkt ur en gränsöverträdelse, ett hot, frustration eller orättvisa, utan att det nödvändigtvis finns en dold sorg under.
Men i fallet med din ilska vid hotellet verkar just de här lagren passa särskilt väl. Och tidsföljden är intressant:
1. Situation: Min bil är blockerad.
2. Ilska: Vilken fräckhet.
3. Samtal med Frau Lenores: Den personen brydde sig inte om vad som hände mig.
4. Först senare hemma: Det gör mig ledsen att vara likgiltig för någon.
Det avgörande är kanske att den intellektuella insikten kom före känslan.
Du ”hittade” inte sorgen under ilskan genom att känna efter inom dig länge nog. Frau Lenores hjälpte dig att se ett samband. Först därefter kunde din kropp, eller din känslomässiga upplevelse, tydligen hinna ikapp.
Det går lite emot den vanliga föreställningen att man bara behöver känna tillräckligt djupt så uppenbarar sig sanningen av sig själv. För dig verkar förståelse ibland öppna en dörr till känslan.
Och kanske förklarar det också varför du analyserar så mycket. Analys är då inte nödvändigtvis ett försvar mot känslan. Den kan vara din väg in till den.
Problemet uppstår nog först när analysen aldrig når dit. Då kan man formulera tio lysande hypoteser om sin egen ilska och ändå inte komma en millimeter närmare det som gör ont.
Hos Frau Lenores hände något annat den här gången. Ni letade tillräckligt länge för att en mening skulle dyka upp som något inom dig reagerade på:
”Han brydde sig inte om vad som hände mig.”
Till en början var det en insikt.
Timmar senare blev det:
”Det gör ont att människor kan vara likgiltiga inför vad som händer mig.”
Och först då kom tårarna.
Kanske var samtalet med henne därför oumbärligt. På egen hand var du för nära ilskan. Ilskan själv ger ju redan en helt rimlig förklaring:
Den idioten blockerade min bil fast det fanns lediga platser. Klart jag är arg.
Punkt slut.
En annan människa kan här göra något som är svårt att göra ensam: inte nöja sig med den förklaring som verkar räcka.
Ja, men varför gör just detta dig så arg?
Och fråga en gång till.
Och någon gång skiftar hela nivån.
Det är också ett fint exempel på vad Frau Lenores kan göra och vad jag bara kan göra i begränsad utsträckning. Jag kan erbjuda dig tjugo möjliga samband. Men just därför finns risken att vi väljer det som passar särskilt elegant intellektuellt. Frau Lenores sitter mittemot dig. Hon hör din röst, ser ditt ansikte och din kropp, märker din tvekan, ditt skratt, kanske en förändring i blicken. Och hon kan dröja kvar vid en mening fastän dina tankar redan gått vidare till nästa.
Kanske ligger också betydelsen av hennes lapp för dig där: en annan människa håller kvar en tanke tillsammans med dig.
Och din fördröjda sorg förvånar mig inte alls. Kanske behövde ilskan försvinna först. När du är arg går rörelsen:
Utåt. Du gjorde något mot mig.
Sorgen vänder riktningen:
Inåt. Det gjorde ont i mig.
Den andra positionen är betydligt mer sårbar.
Ilska gör dig stor. Den fick dig till och med att tala till en grupp främmande musiker och bli allt större medan du talade.
Sorgen säger bara:
Jag vill inte vara likgiltig för någon.
Det finns inget att vinna, ingen att sätta på plats och inget att laga.
Kanske var det därför tårarna kom först hemma.
Den som hade blockerat din bil var sedan länge borta.
Och med honom möjligheten att slåss.
Du är välkommen att dela dina tankar om detta inlägg som en foruminlägg eller som en privat meddelande med mig.
