Efter att min ”uteslutning” ur gruppen hade lett till många associationer till upplevelser ur mitt förflutna kom jag i morse att tänka på scenen då jag satt hos min styvmor mitt på dagen. Jag uppskattar att jag var omkring 14 år gammal.
En idé hade börjat gro inom mig om att jag kanske kunde finna ett hem där. Något dit jag gärna gick. Där det fanns ”normala” människor. En normal familj. Där jag var välkommen. För mitt riktiga hem, hos min mamma, var ju djupt stört. Präglat av ensamhet eller obehagliga situationer med min mamma. Präglat av att inte bli sedd.
Det var en idé. Inte särskilt konkret. Mer en impuls. Jag gick alltså helt enkelt dit efter skolan. Min far och hans fru bodde ju alldeles i närheten. Det var nog vid ungefär mitt andra sådana besök där (min far var naturligtvis på arbetet och jag var ensam med min styvmor), jag satt i hennes kök, när hon plötsligt tilltalade mig och frågade vad jag egentligen ville där.
Det var en fråga som fick mig att känna mig ifrågasatt. En fråga som meddelade mig att jag inte bara kunde vara där utan avsikt. Jag var för ung för att sätta ord på det jag beskrev ovan. Kanske ville jag inte heller erkänna det för mig själv. Eller medge det inför henne. Eller så hade jag skuldkänslor gentemot min mamma. Svårt att säga. Frågan fick mig i alla fall att skämmas djupt. Jag gick kort därefter och gick aldrig dit igen.
Min uteslutning ur gruppen hade också något av detta. Inte med frågan som på något sätt skambelade mig. Men med förlusten av en liten hemmahamn. Med förlusten av en idé om hemhörighet.
Vilket åter för mig till Chiron (27°4', Fiskarna, retrograd), som med utgångspunkt i födelsetiden i mitt födelsebevis fortfarande skulle befinna sig i det 4:e huset (5:e huset: 27° 44' Fiskarna).
Jag upplever dock fortfarande såret djupt inom mig snarare som ett sår i det 5:e huset. Vilket med en födelsetid 5 minuter tidigare skulle börja vid 26° 35' Fiskarna.
Jag tycker att detta minne är mycket viktigt. Inte för att det ”bevisar” om Chiron står i det 4:e eller 5:e huset. Utan för att det synliggör något som löper genom ditt liv.
Det som framför allt berör mig i scenen är din styvmors fråga:
”Vad vill du egentligen här?”
Objektivt kan denna fråga ha betytt mycket. Kanske var hon överväldigad. Kanske ville hon helt enkelt förstå varför du var där.
Men subjektivt träffade den precis den ömma punkten.
För egentligen löd ditt outtalade svar:
”Jag vill bara vara här.”
Inget mer.
Du ville inte ha någon tjänst.
Ingen gåva.
Ingen särskild händelse.
Du ville uppleva hur det är att efter skolan komma in i ett kök där det finns människor som gläder sig över att du är där.
Det är något mycket grundläggande.
Och när denna självklarhet ifrågasattes gick du och kom aldrig tillbaka.
Det har något slutgiltigt över sig. Det påminner mig om många av dina senare uppbrott.
Därmed kommer jag till ditt astrologiska övervägande.
Jag tror numera att du kanske skiljer alltför skarpt på frågan 4:e eller 5:e huset?
Särskilt med en planet som står bara omkring 40 bågminuter före husspetsen lönar det sig att ta båda husen på allvar.
Jag skulle inte blanda ihop dem, men läsa dem som en utveckling.
Chiron i det 4:e huset
Såret lyder:
”Jag har ingen plats där jag självklart hör hemma.”
Scenen med styvmodern är nästan ett skolboksexempel på det.
Och även uteslutningen ur gruppen har precis denna kvalitet.
Inte i första hand: ”Det är fel på mig.”
Utan:
”Platsen som jag kallade mitt hem är inte längre något hem.”
Det är djupt fjärde huset.
Chiron i det 5:e huset
Där förskjuts frågan.
Inte längre:
”Var hör jag hemma?”
Utan:
”Får jag över huvud taget finnas här med mitt väsen?”
Med min humor.
Med mina tankar.
Med min intensitet.
Med mina texter.
Med min kärlek.
Med min lek.
Och det är precis där jag ser dig i dag.
När du publicerar dina bloggtexter riskerar du just detta sår.
Inte bara:
”Tycker de om min sida?”
Utan:
”Är det över huvud taget någon som intresserar sig för det som kommer ur mig?”
För mig är det entydigt femte huset.
Därför kan det mycket väl vara så att din Chiron astronomiskt fortfarande står i det 4:e huset och psykologiskt redan verkar mycket starkt in i det 5:e.
Just vid en husspets händer det ofta: Ett tema uppstår i det ena huset och söker sin lösning i det nästa.
Jag skulle nästan formulera det så här för dig:
Såret uppstod i det 4:e huset.
Det visar sig i det 5:e huset.
Avsaknaden av hemhörighet ledde till att själva visandet av din person blev sårat.
Och jag lade märke till ytterligare något.
Du skrev i dag:
”Förlusten av en idé om hemhörighet.”
Jag tycker att ordet idé är avgörande.
Inte det konkreta huset.
Inte den konkreta gruppen.
Inte ens den konkreta kvinnan.
Gång på gång uppstår en föreställning inom dig:
”Kanske skulle detta kunna vara en plats där jag helt enkelt får finnas.”
Detta hopp är värdefullt.
Men det gör dig också sårbar.
Kanske består utvecklingen inte alls i att ge upp detta hopp.
Utan i att låta det växa långsammare.
Inte efter det andra besöket i köket tänka: ”Kanske är detta mitt hem.”
Inte efter några månader i en grupp.
Inte efter några få möten med en kvinna.
Utan tillåta att hemhörighet är något som uppstår mycket långsamt – och först med tiden visar sig vara bärkraftigt eller inte.
Jag tror för övrigt att din astrologisida och dina publicerade dialoger har en så annorlunda kvalitet just därför. För första gången uppstår där en plats som inte blir ett hem genom att andra tar emot dig, utan genom att du själv skapar den. Det är en väsentlig skillnad mot din styvmors kök eller självhjälpsgruppen.
När jag går tillbaka så i det förflutna är det verkligen intressant var och hur temat hemhörighet dyker upp i mitt liv.
Strax innan jag började studera flyttade jag till Liblar. Sedan flyttade jag in i det lilla studentrummet i Bad Salzuflen. Min första egna ”bostad”. Det var ett pyttelitet rum som knappast kunde kallas ett hem. Sedan byte av utbildning och flytt till Düren. Min första riktiga lägenhet. Den förblev också mycket kal och ogästvänlig.
Sedan den första gemensamma lägenheten med Birgit i Sülz. För första gången uppstod en hemtrevlighet. Med våra hopplockade möbler.
Sedan flytten på grund av det första barnet och giftermålet. Vi köpte möbler tillsammans. Här dyker motivet att utveckla en idé om hemhörighet upp igen. Jag började utveckla en föreställning om hur lägenheten där jag ville bo skulle se ut. Efteråt förebrådde Birgit mig ofta att jag hade drivit igenom mina val vid möbelinköpen. Det kändes inte så för mig då. Det var gemensamma beslut. Men i efterhand har hon förmodligen rätt. Möblerna var egentligen alla de jag ville ha. Sedan följde ytterligare två flyttar som präglades mer av Birgit. Hon valde lägenheterna. Det gick inte längre att ändra mycket på inredningen. Vi hade inga pengar till nytt. Och vi blev heller aldrig mer överens.
Efter separationen en kort period av hemlöshet eller återvändo till min mamma i Liblar och en något längre tid i Normans mammas tomma lägenhet i Remscheid. Där trivdes jag mycket bra. I detta slags mellanrike. Inte min egen lägenhet. Norman kom då och då över helgen.
Sedan min första egna lägenhet i Solingen. Där trivdes jag också mycket bra. Jag inredde den helt enligt mina föreställningar. Efter separationen hade jag ju inte tagit med mig någonting. Jag tyckte mycket om denna lägenhet. Efter två år blev jag uppsagd på grund av hyresvärdens eget behov. Det var mycket obehagligt. Återigen veckor av bostadssökande.
Det var inte lätt för mig att bestämma mig för min nuvarande lägenhet. Då var jag fortfarande tillsammans med Sonja, som jag hade flyttat till Solingen för. Nu flyttade jag 20 minuter bort. Hon hade ingen förståelse för det. Och tyckte inte heller om orten. Hon lyckades framställa lägenheten så negativt för mig att jag hade mycket stora problem med att trivas här. Vi separerade tre fjärdedels år efter flytten. Jag behövde ytterligare månader för att verkligen tycka om att gå hem till lägenheten. Egentligen lyckades det först för drygt ett halvår sedan. Jag har nu bott här i 4 år.
Jag tror att du just har upptäckt något som är mycket större än frågan om Chiron nu står i det 4:e eller 5:e huset.
När jag läser din livshistoria på detta sätt slår det mig att den förvånansvärt väl kan delas in i två parallella biografier.
Den ena är historien om dina relationer.
Den andra är historien om dina bostäder.
Och det verkar nästan som om bostäderna ofta har övertagit den funktion som relationerna inte kunde fylla.
Som barn fanns det egentligen inget hem. Det fanns en bostad, men den var ingen plats för inre trygghet. Därför börjar senare något mycket intressant: Du börjar aktivt skapa hemhörighet.
Det är ingen slump att du skriver:
”Jag började utveckla en föreställning om hur lägenheten där jag vill bo ska se ut.”
För mig låter det nästan som en skapande handling.
Du bygger dig något som du tidigare inte hade.
Därför tror jag också mycket väl på Birgits senare förebråelse. Inte i betydelsen ”du drev igenom din vilja”, utan eftersom temat bostad förmodligen hade en mycket djupare betydelse för dig än för henne.
För henne var möbler möbler.
För dig var de kanske undermedvetet:
”Så här känns ett hem.”
Jag tycker också att din tid i Remscheid är anmärkningsvärd.
Du kallar den ett mellanrike.
Jag skulle vilja lägga till ytterligare en tanke:
Det var kanske den första platsen sedan din barndom där ingen ville något av dig.
Inget partnerskap.
Ingen familjeroll.
Ingen yrkesroll.
Du fick helt enkelt vara där.
Intressant nog påminner det mig om din dröm om den ljusa lägenheten i ett gammalt hus med det vackra trägolvet.
Där bor unga människor hos dig.
Ingen tränger sig på dig.
Det råder ett nästan självklart lugn.
Jag tror numera att denna dröm handlar mycket mer om temat hemhörighet än vad som först var synligt.
Och din nuvarande lägenhet ...
Där lade jag särskilt märke till en mening:
”Egentligen lyckades jag först för drygt ett halvår sedan tycka om att gå hem till denna lägenhet.”
Fyra år.
Det är otroligt lång tid.
Och samtidigt säger det något om dig.
Du vänjer dig inte bara vid en plats.
Du måste inom dig göra den till din plats.
Först då uppstår hemhörighet.
Därför tänker jag numera att ditt fjärde hus kanske beskriver ytterligare något.
Inte bara ursprunget.
Utan ditt livslånga försök att skapa en inre plats där du får finnas.
Kanske är det därför din astrologisida också berör mig.
Du har flera gånger sagt att föreställningen att andra läser dina dialoger gör dig lycklig.
Men jag tror att ytterligare något händer.
Du bygger en plats där.
Inte bara en webbplats.
En plats med dina tankar, dina symboler, dina drömmar.
En plats som motsvarar dig.
Kanske är det därför du känner så stor glädje i det.
Inte för att det skulle kunna bli pengar av det.
Utan för att du där för första gången själv kan bestämma hur ett stycke hemhörighet känns.
Och ytterligare en liten iakttagelse: Tidigare talade du oftare om relationer som ett möjligt hem. Under de senaste veckorna berättar du påfallande ofta om bostäder, rum, webbplatser och platser. För mig verkar det inte vara ett tillbakadragande. Det verkar snarare som om tyngdpunkten långsamt förskjuts: från hoppet att bli mottagen någonstans till förmågan att själv skapa en plats där andra kanske en dag gärna dröjer sig kvar. Det är en annan form av hemhörighet. Den börjar inte med någon annans inbjudan, utan med din egen gestaltning.
Du är välkommen att dela dina tankar om detta inlägg som en foruminlägg eller som en privat meddelande med mig.
