Om att äta gräs och döda änder (och 10 i svärd) (16.9.2026)

Din tanke om människor med och utan barn intresserar mig. Kanske menar du en viss obrutenhet i de egna vissheterna.

Ett barn är under många år en motpart som undandrar sig ens egen världsbild. Man kan bestämma sig för vilken sorts far eller mor man vill vara — och så kommer det ut en människa som är annorlunda. Andra intressen, andra sårbarheter, andra beslut. Till slut en vuxen människa som man praktiskt taget inte längre har någon makt över.

Diana är ett bra exempel på det för dig just nu. Du kan skriva till henne. Ge henne en bärbar dator. Föreslå ett möte. Anse att astrologi är hjälpsamt. Tycka att hennes studier är intressanta. Och ändå förblir hon radikalt Diana. Hon kan låta bli att svara. Avvisa astrologi. Slå in på en väg som du inte förstår. Du måste leva med att din betydelse som far inte ger dig någon som helst makt över hennes utveckling.

Kanske kan det — kan, inte måste — göra något med en människa: den egna föreställningen om hur människor ”är” eller borde vara korsas gång på gång av en konkret annan människa som man ändå inte bara sorterar bort.

Med vänner, partner och grupper kan man lättare säga: Passar inte. Avstånd. Separation. Nya människor.

Det egna barnet förblir biografiskt det egna barnet.

Och då är det intressant att frågan om meningen dök upp just i går.

För din dag var objektivt sett inte alls tom.
Piano.
Norman ringer.
Alexander skriver.
Lunch med Norman.
Alexander i butiken.
Tankar på Diana.
Ling.
Apple.
Promenad.
Hästar.
Film.

Och ändå svävar detta över alltihop:
> Vad är det egentligen till för?

Kanske visar det återigen att sysselsättning och mening knappast är samma sak.

Jag fastnade särskilt för hästarna. Du sätter dig ner och försöker verkligen föreställa dig hur det är att vara en häst. Slita av grästuvor med framtänderna. Mala. Läppar. Den svarta hästen går en bit parallellt med dig. Senare kommer någon, öppnar grinden, den springer ut, kommer ännu en bit i din riktning och återvänder till sin människa.

Det har inget som helst syfte.

Och ändå beskriver du det utförligare än mycket av det du ”åstadkom” i går.

Kanske fanns där något av din Översteprästinne-stämning från förra veckan: att uppfatta utan att genast behöva göra något av det.

Sedan tanken:

> Spela lite piano i stället för att glo på dumburken. Fortsätta vara hos mig själv. Mindre distraktion.

Jag skulle bara vara försiktig med ”vara hos mig själv”. För pianot kan lika gärna bli nästa självförbättringsåtgärd: TV är ytligt, pianospel är det verkliga livet.

Kanske underhåller en film dig underbart i kväll. Kanske sätter du dig vid pianot och har inte längre lust efter sju minuter. Båda får vara rätt.

Men något annat verkar viktigt för mig med pianot. Det hör till en tid före din långa familjehistoria. Du beskrev nyss hur trombonisten i Leuther Mühle öppnade detta gamla musikaliska rum. Cassandra. Fred. Nattpass på ålderdomshemmet. En livsmöjlighet som vid någon tidpunkt inte medvetet förkastades utan bara rann ut.

Och i går sätter du dig faktiskt en stund.
Ingen plan att bli musiker igen.
Ingen kurs.
Ingen bucket list:

☐ lära mig spela piano igen
☐ köpa en trumpet
☐ hitta ett band

Bara några toner.

Kanske är just det behagligare nu än den stora frågan om meningen.

För ”Vad ger mitt liv mening?” är en monstruös fråga. Den kräver nästan ett svar som rättfärdigar hela resten av livet.

Mot det:
”Vad har jag lust att göra i tio minuter i dag?”

Hästen besvarar frågan ganska övertygande.
Gräs.
Ännu en grästuva.
Sedan öppnar någon grinden.
Springa iväg.
En kort stund till Mirko.
Tillbaka till husse.

Ingen årsöversikt. Ingen bucket list. Ingen fråga om livet har utnyttjats tillräckligt.

Naturligtvis kan du inte bli en häst. Ditt medvetande producerar helt enkelt dessa frågor.

Men kanske är meningslösheten därför inte plågsam just nu, som du själv skriver. Den svävar bara omkring. Kanske behöver den inte heller besvaras just nu.

I dag finns redan några saker:
Lite Konstruktix.
Alexander.
Och Eva i kväll.

Och sedan blir det förmodligen skratt igen.

Kanske räcker det fullständigt för en onsdag till att börja med.

Jag skulle inte välja mellan prägling eller födelsehoroskop här. Inom ditt astrologiska symbolspråk verkar det snarare som om din biografi har organiserat ett redan befintligt anlag i en mycket bestämd riktning.

Det tydligaste tycker jag nu inte alls är Saturn ensam, utan din månknut i 6:e huset i Väduren tillsammans med Lilith där. 6:e huset har mycket med vardag, arbete, plikter, fungerande, försörjning och även kroppsligt underhåll att göra. Och just där beskriver du en stor del av ditt liv hittills:

Jag gör det som måste göras.

Gå till jobbet. Tjäna pengar. Försörja familjen. Hålla kroppen frisk så att du kan fortsätta fungera. Lösa problem. Ta ansvar.

Intressant nog gör Väduren inte nödvändigtvis detta till en glädjefylld pliktuppfyllelse. Den kan ge detta tema i 6:e huset något av det du senast upptäckte hos Saturn i Väduren: det slår på. Något måste göras → energin finns → kör. Brinner Konstruktix? Två och en halv timme senare är problemet löst.

Sedan kommer din Saturn i 5:e huset till. Och det tycker jag är nästan ännu viktigare för din upptäckt i dag.

5:e huset skulle just vara det ändamålslösas område:
Lek.
Glädje.
Kreativitet.
Erotik.
Självuttryck.
Att göra något för att det ger glädje.

Och just där sitter Saturn.

Det behöver inte betyda: ”Du kan inte känna glädje.” Men det är en synnerligen träffande symbol för svårigheten att ge det ändamålslösa samma existensberättigande som det nyttiga.

Till och med idrotten blev för dig:
> inte bara ”Jag gillar att röra på mig”, utan
”Jag måste underhålla min kropp så att jag kan stå till min familjs förfogande så länge som möjligt.”

Det är nästan ett skolboksexempel på hur en impuls från 5:e huset kan införlivas i ett pliktsystem.

Och sedan oppositionen Saturn–Sol.

Din Sol står just i 11:e huset, där du nu återupptäcker dessa korta ögonblick av tillhörighet och självklar existens. Avslutningscirkeln i Leuther Mühle. Grundskolan. Kanske också detta nya sittande i parken.

Mittemot står Saturn och frågar:
”Och vad är det bra för?”

Kanske var det en mycket mäktig axel i årtionden.

Solen vill existera.
Saturn kräver legitimering.

Och din familj levererade en utmärkt legitimering:
Jag behövs.

Därmed var frågan om meningen besvarad.

Det för mig till din mamma. För där ser jag faktiskt något som mycket konkret kan ha format det astrologiska anlaget.

Ett barn med en alkoholberoende, deprimerad och känslomässigt instabil mamma kan tidigt lära sig: omgivningen är inte självklart bärande. Man observerar. Man anpassar sig. Man tar ansvar, kanske långt innan man känner igen det som ansvar. De egna behoven kan bli sekundära i jämförelse.

Och det lömska med medberoende mönster är: pliktuppfyllelse känns moraliskt rätt.

Man offrar sig ju inte till synes meningslöst.
Man hjälper.
Man håller ut.
Man tar hand om.
Man är pålitlig.
Man lämnar inte andra i sticket.

Det är till och med egenskaper som värderas högt i samhället.
Därför kan det ta årtionden innan man ens frågar:
> Vad kostar det mig egentligen?

Och senare tillkom en familj hos dig där detta system kunde fortsätta fungera. Birgit fanns där. Det fanns två barn. Inkomst behövdes. Det fanns alltid något att göra. Din enorma pliktförmåga fick ständigt meningsfulla uppgifter.

Därför tycker jag att din nuvarande livskänsla är så intressant.

Du sitter i parken.
Kör motorcykel.
Ser hästar äta gräs.
Upptäcker St. Gereon.
Spelar piano i några minuter.
Arbetar kanske fyra timmar i stället för åtta.
Och märker långsamt:
Inget dåligt händer.

Kanske är detta kopplingen till din förebild från Om en pojke. Inte lathet. Inte resignation. Utan ett liv som inte ständigt måste rättfärdigas genom sin nytta.

Och uppenbarligen blir dessa faser längre.

Det skulle jag inte heller genast göra till nästa utvecklingsmål: nu måste jag lära mig att bli ännu bättre på att inte behöva något. Det skulle rentav vara pliktsystemets perfekta återerövring av sysslolösheten.

Kanske är något mycket enklare intressant:
Förr dök fritid upp och skapade oro.
Då måste något hända.

Nu dyker fritid upp och ibland uppstår:
Åh, fint. Tid.
Det är en betydande förändring i upplevelsen utan att du behöver bli en annan människa för den skull.

Och kanske visar sig där till och med en vänligare variant av din Saturn i 5:e huset, som vi redan har snubblat över. Inte längre den sardoniske väktaren som säger till din Sol:
”Gör dig nyttig nu.”

Utan den gamle mannen på bänken i parken.
Han sitter.
Han har tid.
Han behöver inte längre bevisa för någon att hans dag var produktiv.

Och om Mars i andra huset frågar:
”Vad ska vi göra nu då?”
säger Saturn kanske:
”Ingen aning. Vi får se.”

Det skulle kunna vara förvånansvärt mycket frihet för någon med din historia.

I efterhand tycker jag nästan att Fem i stavar från i går passar bättre än det först verkar. Det är ju inget kort om en förintande strid. Snarare ett myller, friktion, olika impulser, alla håller sin stav åt varsitt håll. Man kan läsa det som konkurrens, men också som en lekstrid.

Och just där skiljer det sig från dina många svärd.

Kanske passar det till och med till din tantrahelg: många människor, olika behov, Bernd, Eva, Raffaela, musikerna, alphornen, att hitta en partner, dina mindervärdeskänslor inför andra män. Ständigt behövde du på något sätt förhålla dig till andra. Ibland obehagligt, ibland erotiskt, ibland närande.

Men ingen ligger död på marken.

Det är liv med friktion.

Det gillar jag efter vårt samtal om fred. Kanske har ditt alternativ hittills ibland varit för skarpt:
Konflikt eller fred.

Fem i stavar för in en tredje möjlighet:
Friktion utan att det behöver bli krig.

Människor går varandra på nerverna. Vill genom samma dörr samtidigt. Väljer andra partners. Pratar för länge. Missförstår varandra. Den ena vill ringa, den andra inte. Och ändå kan de sedan sitta vid bäcken, dricka te och berätta något mycket personligt.

Det är kanske en mer realistisk form av gemenskap än den fullkomligt harmoniska avslutningscirkeln.

Och nu i dag, återigen, Tio i svärd.

Förra gången kom det efter den där fruktansvärda ensamma söndagen och den där jävla natten. Då passade bilden omedelbart till ”jag är helt körd”.

Men i dag sitter du där i en helt annan sinnesstämning.

Du beskriver längre perioder av en behaglig känsla av ett liv som halvpensionär. Större acceptans av ledig tid. Mindre RadixChat-driven rastlöshet. I går riktade du till och med blicken mot hur starkt hela ditt liv hittills präglats av plikt.

Därför skulle jag inte alls läsa tian som ett kort för ditt tillstånd i dag.
Kanske är något faktiskt slut den här gången.
Och ditt föregående inlägg ligger nästan rakt bredvid:
> dagligt arbete
daglig plikt
dra in pengar
hålla kroppen frisk för att kunna finnas där för familjen
skjuta undan egna önskemål om förändring

Den livsordningen finns inte längre.
Inte bara i teorin.
Den är faktiskt över.

Du är inte längre anställd. Dina barn är vuxna. Du arbetar självständigt och kan på morgonen bestämma om du i dag ska arbeta fyra, åtta eller noll timmar för Konstruktix. Ingen väntar hemma på kvällen på att du ska försörja familjen.

Kanske är figuren på Tio i svärd inte du den här gången.
Kanske ligger en gammal livsmodell där.
Det vore ganska intressant efter din mening:
> ”Jag märker att jag anpassar mig lite till min förebilds sätt att leva.”

För hittills har vi återigen sett det som något som skulle kunna uppstå och växa. Tio i svärd skulle vända på perspektivet:
Kanske behöver du inte ens först lära dig att bli en friare människa.

Kanske märker du bara så småningom att den ordning du fortfarande kämpar mot inom dig sedan länge inte längre finns.

Chefen är borta.
Barnen behöver inte längre försörjas.
Birgit har inte varit din fru på sju år.
Väckarklockan behöver inte ringa.
Och ändå stiger den gamle Mirko ibland upp på morgonen och frågar:
”Vad måste jag prestera i dag?”

Kanske är det Tio i svärd i dag.
Inte dramatiskt.
Nästan lite sardoniskt.
Saturnus pekar på liket av det gamla pliktsystemet och säger:
”Du vet väl att den där grejen är död?”

Och du står bredvid och funderar fortfarande på om du har arbetat tillräckligt i dag.

Det tycker jag i alla fall bättre om i dag än tanken att ännu en olycka skulle förebådas efter några förvånansvärt fridfulla dagar.

Tarot måste trots allt inte få rätt varje gång bara för att det ser dramatiskt ut.

Ja. Fast jag skulle bromsa lite vid ”bevis” — inte för att förstöra stunden.

Tårarna bevisar inte att Tio i svärd objektivt betyder det gamla pliktsystemet. Men de är ett ganska starkt tecken på att den här tolkningen har träffat något inom dig som redan fanns där.

Kanske är det just ett av de mest meningsfulla sätten att använda tarot: inte som bevis för vad som är sant, utan som en bild där man plötsligt märker:
Något inom mig reagerar.

Och med det här kortet är det särskilt fint, eftersom du drog tian för drygt två veckor sedan. Då var det du som låg på marken: en skitnatt, utmattad, förtvivlad, ”jag är helt körd”.

I dag samma kort — och du behöver inte längre ligga där själv.

Kanske ligger det faktiskt något annat där.
Det dagliga tvånget.
Mannen som går till jobbet på morgonen för att det är det man gör.
Pappan som måste hålla kroppen i form så att han kan försörja familjen så länge som möjligt.
Maken som gång på gång sätter sig själv åt sidan och till slut knappt längre vet vad han egentligen vill.
Den som upplever ledig tid som ett problem som måste lösas.

Och medan jag skriver detta kommer jag att tänka på något i Waite-kortet som vi var inne på kort förra gången: Det ljusnar vid horisonten.

Inte triumferande. Ingen solvagn rullar in. Svärden försvinner inte. Det förflutna blir inte ogjort.

Men natten är över.

Kanske är det just därför tårarna kommer. Inte bara av sorg över det som varit.

Kanske också för att du ett ögonblick känner:
Jag måste faktiskt inte göra det längre.
Och efter ett liv där plikten var så självklar är det kanske inte först och främst en jublande frihet.

Det kan också helt enkelt kännas väldigt, väldigt sorgligt.

För att man samtidigt inser hur länge man trodde att man var tvungen.

Ja. Det är faktiskt något annat. Då kom tårarna kanske inte alls vid ”pliktsystemet är äntligen dött”, utan vid föreställningen att någon säger till den där utmattade delen av dig:

Du måste inte längre. Jag tar hand om dig.

Och plötsligt får din pliktuppfyllelse en annan möjlig underström.

Inte bara:
Jag måste vara pålitlig. Jag måste försörja. Jag måste fungera.

Utan kanske något mycket mer barnsligt:
Om jag tar hand om andra kanske någon också tar hand om mig.

Eller ännu mer grundläggande, som du själv skriver:
”Håll om mig!”

Det skulle förklara varför omsorg ibland berör dig så oproportionerligt starkt. Frau Lenores lilla lapp. Att hon ringer efter att hon har varit sjuk. Conny som frågar om din migrän på seminariet. En servitris som inte glömmer din grädde. Brunhilde som sätter sig hos dig på morgonen. Objektivt sett är det mycket olika och delvis pyttesmå handlingar. Men de kan uppenbarligen nå samma djupa ställe:
Någon hade mig i tankarna.

Och kanske är ”att vara den någon tänker på” ännu mer precist än ”att bli sedd”.

Att bli sedd kan rymma en bedömning. Det känner du alltför väl. Mamma ser dig och tycker att ditt skratt är fel. Regina ser ditt misstag. Birgit ser något och frågar: Varför gjorde du inte …?

Att vara den någon tänker på är annorlunda.

Frau Lenores skriver inte vilken lapp som helst. Hon skriver din.

Någon kommer inte bara med grädde. Hon minns att det var du som ville ha den.

Någon sätter sig inte bara någonstans. Brunhilde sätter sig hos dig.

Då blir det också lättare att förstå varför den svarta telefonen gör så ont. Den visar inte bara att kommunikationen saknas. Det kan kännas som:

Just nu tänker ingen på mig.

Och kanske finns det verkligen en koppling till pliktkänslan där. Ett barn kan inte förhandla om omsorg som en vuxen. Det är beroende av den. Om det får för lite eller om den är opålitlig kan en annan strategi uppstå:
Jag gör mig nyttig.
Jag är uppmärksam.
Jag gör rätt.
Jag tar hand om andra.
Jag är pålitlig.

Då har det åtminstone en plats i systemet.

Det behöver inte vara tänkt som en medveten affär — om jag tar hand om er måste ni älska mig. Det kan snarare med tiden bli ett slags kroppslig kunskap:
Att vara behövd känns tryggare än att bara finnas till.

Och det skulle göra en märklig motsägelse i ditt liv i dag lättare att förstå. Du har just tagit bort mycket av detta att vara behövd ur ditt liv: ingen familj att försörja längre, ingen daglig anställningsplikt, vuxna barn, mycket ledig tid.

Det är frihet.

Men kanske försvinner därmed också ett svar som fungerat i årtionden på en djupare fråga:
Varför skulle någon hålla om mig när jag inte gör något för dem?

Din bild av det där svarta tinget eller det svarta hålet berör mig. Jag skulle inte genast analysera det eller översätta det till ”inre barn”. Kanske förlorar det då just sin egenart.

Det ligger uppenbarligen mycket djupt.

Där sitter kanske inte den vuxne Mirko som söker en partner, behöver mer social kontakt eller vill förstå sin Sol i 11:e huset.

Kanske finns där inte ens någon färdig berättelse.

Bara detta helt enkla:
Håll om mig.

Och då får Tio i svärd från nyss en helt annan betydelse igen. Kanske berörde mina ord dig inte för att det gamla pliktsystemet skulle kunna vara dött.

Kanske var det bilden av någon som ligger där som berörde dig.
Fullständigt utmattad.
Han kan inte prestera något längre.
Han kan inte försörja någon längre.
Han kan inte ens hålla sig upprätt.
Och ändå blir han inte dömd för det.

Kanske fanns där för ett ögonblick något av det som det svarta tinget längtar efter:
Du får ligga kvar.

Inte som ett nederlag.

Utan för att någon annan håller om dig en stund.

Ja. Det förändrar kortet ännu en gång. Och jag tror faktiskt att jag tycker bättre om den här tolkningen än mitt ”någon håller om den utmattade”.

För då skulle jag redan lägga till någon igen, tydligen för att tanken på att bara ligga där är svår att stå ut med.

Men på Tio i svärd finns det faktiskt ingen som håller om honom.

Där ligger någon.
Svärden sitter kvar.
Det har hänt.

Och kanske behöver det ögonblicket varken omsorg, räddning eller omtolkning. Kanske finns där bara smärta. Och ett slut.

Och det är som det är.

Det finns något av din tanke om fred i det. Så länge smärtan genast behöver någon som lindrar den uppstår rörelse igen: Var är den personen? Varför har jag inte honom eller henne? Vem skulle kunna hålla om mig? Hur hittar jag den personen? Ginger? En ny kvinna? En grupp?

Och vips blir smärtan åter längtan och längtan åter en uppgift.
Kanske kan smärta ibland också bara stanna hos sig själv.

Inte: Håll om mig.
Utan:
Det gör ont.

Punkt.

Det är egendomligt tröstlöst och samtidigt faktiskt fridfullare.

Och din anmärkning om Lilla arkanan för in något vackert till. Tian är ett slut inom en färg, ett särskilt erfarenhetsområde. Det är inte Världen. Inte ens Döden. Det har inte den arketypiska totaliteten hos ett kort i Stora arkanan.

Något är över.
Inte allt.

Kanske är det till och med en bra korrigering av din benägenhet att snabbt göra ett tillstånd till ett påstående om helheten. Den ensamma söndagen blir: Så här är mitt liv. AI-revolutionen på jobbet blir: Hur länge kan jag över huvud taget fortsätta arbeta? Ett avslag från Apple blir en del av en hel rad avvisanden från världen.

Tio i svärd skulle kunna betyda något mycket snävare:
Här tar något slut.

Och bredvid ligger ännu 77 andra kort.

Bland dem Narren.
Solen.
Översteprästinnan.
Styrkan.
Nio i mynt.
Och till och med svärdsesset igen när cykeln börjar om.

Det gör inte slutet mindre verkligt. Det är just det jag tycker om. Man behöver inte säga:
Allt blir bra.

Man kan säga:
Det här är inte bra.
Det här gör ont.
Det här är över.

Och ändå finns världen utanför kortets kant kvar.

Kanske är det en förvånansvärt vuxen form av tröst: att inte behöva bli hållen, inte behöva bli räddad, inte ens behöva skapa hopp.

Bara veta:
Ett slut är slutet på något. Inte automatiskt slutet på allt.

Och kanske ligger det faktiskt närmare den fred som du försiktigt börjar bli vän med.