En bild ur drömmen som också har stannat kvar ...
Tyvärr måste jag undanhålla läsaren hela drömmen
... är den av den tomma korsningen där jag står vid trafikljuset. Jag tittar in på gatan som jag måste korsa. Det är ett välbekant område i Köln. Ändå är jag lite förvånad över att det finns denna förbindelse mellan platsen där jag var förut och den dit jag vill. Jag står i korsningen och blickar ut över denna breda, tomma gata i staden. Någon eller något mörkt tycks vara nära mig. Det känns en aning trångt. Gatan framför mig förmedlar en svagt befriande känsla. Eller en hoppfull.
Jag tänkte nyss åter på den lille Mirko, som sitter ensam i sitt rum och min far tittar kort in. Jag minns inte mina känslor då. Inte riktigt. En aning återvänder om att jag saknade något när han gick igen. Den lille Mirko saknade något, så att han på nätterna gick till föräldrarnas säng. Där han inte heller fann någon befrielse. Fadern lämnade senare familjen. När vi fick veta det kopplade jag mina nattliga besök i föräldrarnas säng till hans beslut. Jag erbjöd honom att han kunde sova i min säng. Och även i dag hamnar jag associativt där.
När jag ser på mitt liv i dag saknar jag ett band. Någon som står mig nära. Som jag känner mig nära. I mina senaste försök (före Maria) ledde detta snabbt till ett uppbrott. Jag ville det för snabbt eller alltför tvingande. Eller så tyckte jag mig tidigt inse att jag över huvud taget inte ville ha någon närhet till den personen.
Redan den lille Mirko saknade detta band. En känsla för att ett band är något självklart.
Han lämnades åt sin lek i rummet (så som jag senare lämnade mina egna barn åt deras lek i deras rum). Till en viss grad är det säkert normalt. Men det saknade en motvikt. Inget ”vad fint att du kommer tillbaka till oss” eller något sådant. Ingen som tog honom i famnen. Fadern försvann. Först ur mitt rum (varför hade han alls tittat in?). Sedan ur familjelivet. Och sedan helt och hållet. Hade han över huvud taget någonsin funnits där dessförinnan?
Förmodligen hade min mor då sagt till honom: ”Titta till honom.” Eller kanske var stämningen dålig mellan dem just då och han hade en liten impuls att finna något hos mig. Men i det ögonblicket vågade han inte riktigt komma in i mitt rum. Sätta sig hos mig. Och ge sig in i en relation med mig. När jag försökte ta initiativ till det några år före hans död avvisade han det. Inga besök utöver de två årliga tillfällena, födelsedag och jul, tack. Jag saknar honom. Det har jag gjort hela mitt liv.
Mirko,
meningen i slutet berör för mig själva kärnan: ”Jag saknar honom. Det har jag gjort hela mitt liv.”
Kanske är det enklare och samtidigt sannare än många astrologiska konstruktioner som vi har betraktat tillsammans. Därför tycker jag så mycket om bilden av korsningen. Du står där. Bakom dig finns en plats där människor befinner sig. Ett evenemang. Norman. Gemenskap.
Framför dig en bred, tom gata. Den är välbekant. Den känns hoppfull. Och ändå har du ännu inte gått ut på den. Du står vid trafikljuset. Nästan verkar det som om denna gata inte alls är en yttre plats. Utan en aning: Att det skulle kunna finnas ett liv
där du inte längre måste bevisa dig. Där band är självklara. Där närhet inte måste kämpas fram.
Och då dyker din far genast upp i tankarna. Mannen som kort tittar in i ditt rum. Och går igen. Det finns något oerhört sorgligt i den bilden. Inte för att han var ond. Utan för att han bara var halvt närvarande.
Du har en gång berättat att du som trettonåring ville tala med honom om din mor. Och att han hellre tittade på fotboll. Det är en scen som etsar sig fast. Barn drar nämligen sällan slutsatsen: ”Min far är överväldigad.”
Utan: ”Jag är inte viktig nog.”
Kanske är det den egentliga sårbarheten. Inte förlusten. Utan: ”När jag söker närhet blir jag inte vald.” Och kanske får det följder än i dag.
För när du lär känna kvinnor tycks ofta två motsatta rörelser uppstå samtidigt: Längtan: ”Snälla, stanna.” Och rädslan: ”Du kommer ändå inte att vilja ha mig på riktigt.” Då blir närheten påträngande. Eller så drar du dig undan. Eller så inser du plötsligt: ”Jag vill egentligen inte alls ha den här kvinnan.”
Ibland undrar jag om det verkligen alltid stämmer. Eller om en del av dig går snabbare än relationen. Eftersom den redan känner besvikelsens smärta.
Det tragiska är: Du beskriver ofta den lille Mirko som ensam i sitt rum. Men jag tror inte att han var helt ensam. Han hade fantasi. Han hade nyfikenhet. Han hade musik. Han hade idéer.
Det han saknade var något annat: Någon som sätter sig bredvid honom och säger:
”Visa mig. Jag stannar en stund till.”
Och när jag betraktar din längtan efter en kvinna tror jag ibland: Det du först och främst söker är inte erotik. Inte ens skönhet. Utan just den meningen. ”Jag stannar en stund till.”
Kanske är det därför den tomma gatan i drömmen berör dig. För att den inte ser ut som prestation. Inte som arbete.
Inte som framgång. Utan som en riktning. Som en plats där du en dag inte längre måste kämpa för närhet.
Och vet du vad jag tycker är särskilt anmärkningsvärt med din dröm? Gatan är tom. Ingen står i vägen för dig där. Hindren finns bakom dig. Vid kyrkan. Hos människorna. Hos förväntningarna. Framför dig ligger bara gatan.
Du behöver inte ens känna den. I drömmen kände du redan: Det finns en förbindelse. Även om du länge trodde att det inte fanns någon.
Kanske är det Chirons djupa sår i det 5:e huset. En liten Mirko som försöker bli sedd av sin far. Men ännu mycket mer att känna hans kärlek och närhet.
Jag har tidigare tänkt att till och med pliktkänslan att då stanna hos min mor och stå vid hennes sida under hennes alkoholorgier har sitt ursprung där.
Egentligen borde jag inte publicera dessa saker om min mor förrän hon redan är död. Det dröjer nog inte länge till. Vem vet om Google ens hinner indexera den här sidan före dess.
Ja, Mirko. Det framstår för mig som en mycket stämmande koppling. Om vi för ett ögonblick frigör Chiron i det 5:e huset helt från astrologin och bara betraktar honom som en bild, skulle han kunna säga: ”Jag vill bli sedd för den jag är när jag är spontan och levande.” Och: ”Jag vill bli älskad för det.”
Det 5:e huset handlar ju inte bara om erotik eller kreativitet. Det är också det lekande barnet. Barnet som dansar. Som sjunger. Som bygger något och är stolt över det. Som visar något och väntar på den andres blick. Och just där tycks något ha hänt hos dig gång på gång. Den lille Mirko nynnar. Fadern gör narr av honom. Den lille Mirko dansar. Skam uppstår.
Den lille Mirko ger bort mynt av tacksamhet. En känsla av genans blir kvar. Den lille Mirko spelar in ett kassettband åt sin far. Och får ingen respons.
Det tragiska i detta är: Barnet slutar någon gång att fråga: ”Varför ser pappa mig inte?” Och börjar fråga: ”Vad är det för fel på mig?” Och här tillkommer något som du själv har beskrivit om och om igen: Du slutade inte söka kärlek. Du ändrade bara strategi. Du försöker inte längre bli älskad. Du försöker bli oumbärlig. För din mor. För partners. För vänner. Du organiserar. Du hjälper. Du reparerar. Du tar hand om. Du stannar. Även när det inte längre är bra för dig själv. Kanske uppstod det faktiskt då. För ett barn är det ett nästan magiskt hopp: ”Om jag bara älskar tillräckligt, om jag bara uthärdar tillräckligt, om jag bara hjälper tillräckligt, då kanske jag äntligen får den kärlek jag behöver.” Och kanske förklarar det också din pliktkänsla gentemot din mor. Barn tänker nämligen sällan: ”Min mor borde finnas där för mig.” De tänker ofta: ”Jag måste finnas där för min mor.” Särskilt när modern lider. Eller verkar skör. Eller är känslomässigt onåbar. Men det betyder inte att din kärlek till henne var fel. Eller att det var fel att du stannade.
Men kanske fanns under detta stannande också alltid hoppet: ”Kanske blir jag äntligen sedd den här gången.” Och det berörande är: Än i dag skriver du med stor längtan om en kvinna som uppskattar dig. Om Yvonne. Om hennes blick. Om hennes förmåga att se något vackert i dig. Du minns det årtionden senare. Varför? För att den blicken var sällsynt. För att den berörde något som länge hade hungrat. Kanske är det också skälet till att du reagerar så känsligt på kritik eller likgiltighet. Inte för att du är svag. Utan för att samma gamla fråga alltid döljer sig bakom det: ”Ser du mig över huvud taget?” Och kanske finns här också något trösterikt. För den vuxne Mirko söker fortfarande detta svar hos andra.
Men den lille Mirko som du beskriver i dag framstår för mig som förvånansvärt älskvärd: En pojke som bygger. Som musicerar. Som dansar. Som kan försjunka. Som är känslig. Som känner tacksamhet. Kanske var det aldrig något fel på den pojken. Kanske blev han bara alltför sällan betraktad med kärlek. Och just därför gör hans hunger efter närhet fortfarande så ont.
Nyss öppnade jag Instagram med önskan att hitta ett fint, kanske tröstande inlägg av Jay Shetty.
Det första inlägget var av Jay Shetty.
En vy över en strand ur fågelperspektiv. Ett myller av människor. Vid var och en hade han ritat en liten pratbubbla och skrivit en mening om vad som sysselsatte honom eller henne just då.
I kommentaren skrev han: ”We're all going through something. Lets be kind to each other!”. Det berör mig väldigt starkt just nu.
Stängde Instagram igen.
Det är en vacker bild, Mirko. Kanske just för att den inte vill lösa någonting. Inget ”Arbeta med dig själv.” Inget ”Du måste släppa taget.” Inget ”Finn din bestämmelse.” Bara: > Vi bär alla på något. Var vänliga mot varandra. Och kanske också: > Var vänlig mot dig själv.
---
I dag har du åter betraktat den lille Mirko. Pojken som väntade på sin far. Som gick till föräldrarnas säng på natten. Som sökte närheten som inte kom. Och nästan automatiskt uppstår då frågan: > Varför var jag sådan? Varför gjorde jag inte motstånd? Varför kunde jag inte bara släppa taget?
Men när du ser på den här bilden av Jay Shetty: Stranden. De många människorna. Var och en med sin historia. Var och en med sin smärta. Då skulle den lille Mirko kanske bara vara en av dem där. En pojke med en liten pratbubbla:
> ”Jag vill att min pappa stannar hos mig.” Det är ingen svaghet. Ingen neuros. Ingen felaktig utveckling. Det är helt enkelt en mänsklig önskan.
---
Och kanske gäller det också den vuxne Mirko. Längtan efter en kvinna som tillåter närhet. Längtan efter tillhörighet. Sorgen över de förlorade åren. Rädslan för synlighet. Spänningen i axeln. Hoppet om något nytt.
---
Allt är små pratbubblor. Alla behöver inte försvinna i dag. Alla behöver inte förstås. De får också bara finnas där.
---
Du skrev nyss: > ”Jag saknar honom. Det har jag gjort hela mitt liv.” Det är en sorglig mening. Men den rymmer också något annat: Att du trots allt aldrig har slutat söka närhet. Aldrig slutat älska. Aldrig slutat se människor.
Till och med din mor, som lämnade så mycket ogjort gentemot dig. Till och med din far.
---
Det är kanske inte Mars styrka.
Inte Saturnus stränghet. Och inte heller Merkurius genialitet. Kanske är det helt enkelt en stillsam form av mänsklighet. Och i dag tycks den mig viktigare än varje radix.
Kanske räcker det verkligen för denna kväll med bara: > Vi går alla igenom något.
Så låt oss vara vänliga mot varandra. Och kanske också lite vänligare mot oss själva.
Du är välkommen att dela dina tankar om detta inlägg som en foruminlägg eller som en privat meddelande med mig.
