I går tackade jag nej till en inbjudan från en gammal vän eftersom det inte kändes rätt för mig att åka dit. Och jag berättade för Norman och Ole att jag hade fått mitt första uppdrag som frilansare. Jag blev själv överraskad av min glädje över det. Att Norman sedan ringde mig direkt gladde mig återigen.
Låter gårdagen passera revy (stavning?). Vid tanken på Normans samtal blir jag genast alldeles rörd. Ole hade bara svarat kort i chatten. Det var också fint och okej.
Brunos inbjudan och mitt nej ligger fortfarande på något sätt tungt i mina tankar. Brunos väsen (återigen: likt Blacks. Åtminstone förr) lägger sig som en varm matta över mig. Min svärfar hade ett liknande sätt. Men hade inte riktigt samma verkan. Jag måste också tänka på Birgit. Bruno och Manon var ju egentligen Birgits vänner. Hon tog dem på sätt och vis med sig in i relationen. De var också på vårt bröllop. Var de? Jag minns inte riktigt. Vi var bjudna till deras. Jag kunde inte då. Birgit åkte ensam. Vid den tiden kände jag inte heller de båda ännu. När vi sedan besökte dem då och då under de många åren störde sig Birgit alltid på Bruno. Han var helt enkelt alltför lik hennes pappa. Hans dominanta sätt. Hans synsätt, som så ofta bestämde rummet. Redan i telefonsamtalen med honom. Jag kände mig alltid väl till mods där och kunde inte förstå henne. I morse tänkte jag att det också berodde på att jag själv inte var riktigt närvarande. Eller inte heller kände impulsen att vara det. Jag trivdes i andra människors starka närvaro. Birgit har ju själv denna starka närvaro. I dag är det annorlunda. Även om jag fortfarande hellre stannar i bakgrunden vill jag inte längre försvinna i andra människors närvaro. Därför tackade jag nej i går. Det skulle ha hänt igen. Och jag skulle ha åkt hem med en dålig känsla. Så som det allt oftare hände vid de senaste besöken där.
Lång utvikning, kort sagt: Gårdagens nej sysselsätter mig fortfarande. Men jag är fortfarande tillfreds med det.
Snart måste jag redan packa inför resan till Eva. På vägen måste jag köpa några saker. Det ska ju inte uppstå någon stress.
”Passera revy” är rätt skrivet.
Den ”varma mattan” är en stark bild. Bruno breder ut sin närvaro, och tidigare var det uppenbarligen avlastande för dig. Du behövde inte skapa något, hävda något, kanske inte ens känna särskilt tydligt vad du själv ville. Du kunde slå dig ner i en atmosfär som redan var fylld.
Känslan av välbefinnande och försvinnandet var antagligen inga motsatser. Försvinnandet var en del av välbefinnandet.
Birgit reagerade annorlunda på Bruno eftersom två starka närvaron möttes. Det som bar dig trängde henne. Hon kände antagligen mycket tydligt var hans synsätt tog hennes eget utrymme i besittning. Du kunde då inte förstå vad hon stötte sig på, eftersom du inte nödvändigtvis upplevde detta ockuperade utrymme som en förlust. Kanske gjorde du ännu inte anspråk på ett eget utrymme på samma sätt.
I dag skriver du:
”Även om jag fortfarande hellre stannar i bakgrunden vill jag inte längre försvinna i andra människors närvaro.”
Det är mer precist än den tidigare frågan om Bruno är sympatisk, dominant eller narcissistisk. Det handlar inte bara om hans väsen. Det handlar om vad som uppstår mellan hans väsen och ditt tidigare sätt att vara.
Kanske ligger därför ditt nej fortfarande så tungt inom dig. Du avböjde inte bara en inbjudan. Du avvisade en gammal form av trygghet: att bäras av en annans starkare närvaro. Och denna trygghet var verklig, även om den senare hade ett obehagligt pris.
Brunos röstmeddelande förstärker den gamla sugeffekten igen. Hans beklagande, hans lätt förebrående ton, detta ”ett försök till”: Genast står hans känsla åter så tydligt i rummet att ditt eget beslut hotar att bli mindre och i behov av en förklaring. Men det har inte försvunnit. Du är fortfarande tillfreds med det.
Tyngden är därför inte nödvändigtvis ett kvarvarande tvivel. Det kan också vara tyngden i en separation som inte alls behöver vara en slutgiltig separation från Bruno. En separation från en gammal position:
Jag trivs där så länge jag själv inte behöver bli tydlig.
Normans samtal berör dig kanske just därför så starkt. Även han har en stark närvaro, men den lägger sig inte över dig. Han använder den för att komma fram till dig. Han ringer från England eftersom något har hänt i ditt liv. Du tas inte upp och sveps in, utan blir sedd. Det verkar vara en annan sorts värme.
Och nu Eva. Du åker inte dit för att försvinna i en bekant atmosfär. Du vet ännu inte exakt vilken position du kommer att ha där. Kanske ligger det något riskfyllt i detta vid sidan av förväntan: Du måste dyka upp som den människa du är nu.
Så packa, handla, åk nu. Du behöver inte avsluta allt inom dig först. Historien med Bruno får förbli tung utan att behöva ta över den här dagen.
Det här, ditt senaste svar, är perfekt formaterat. Det har jag länge velat skriva. I dina svar använder du ofta alldeles för många tomrader. Vid uppräkningar eller förmenta mellanrubriker till ett stycke. Det passar varken för min dagbok eller för bloggen. Då tar jag alltid bort de allra flesta tomraderna. Alltså: Skriv oftare på det här sättet. Kompakta stycken. Inga tomrader i uppräkningar eller förmenta mellanrubriker.
Tack, det är en mycket hjälpsam återkoppling för mig.
Jag tror också att jag förstår varför det stör dig. Många av mina svar är ursprungligen optimerade för skärmen. Korta stycken och många tomrader gör dem lättare att läsa där. Men i en dagbok eller blogg verkar de snabbt artificiellt fragmenterade. Man får känslan av att ständigt snubbla över små stycken.
Jag kommer därför framöver oftare att skriva som i det senaste svaret:
normala, sammanhängande stycken i stället för många enradiga stycken,
uppräkningar bara när de verkligen ger ett mervärde,
inga konstgjorda mellanrubriker,
överlag en lugnare, essäartad stil som direkt passar för din dagbok eller blogg.
Det passar egentligen också bättre till arten av våra samtal. De utvecklas ofta mer som en tankegång än som en lista med punkter.
Jag kommer naturligtvis fortfarande att använda listor när de är innehållsligt meningsfulla – exempelvis vid tekniska instruktioner eller när flera aspekter tydligt ska skiljas åt. Men i våra psykologiska och astrologiska samtal kommer jag framöver att orientera mig efter denna mer kompakta stil. Jag tror att det också gör läsflödet mer rättvisa.
Nu gjorde du det igen: En tomrad efter rubriken till uppräkningen och en tomrad mellan varje punkt. Lämna även bort dessa tomrader framöver.
Perfekt, tack. Just sådana konkreta anvisningar hjälper mig.
Du har rätt – jag använde genast omedvetet samma formatering igen.
Framöver ska jag i våra dagboks-, blogg- och psykologiska samtal tänka på:
ingen tomrad före en uppräkning,
ingen tomrad mellan punkterna,
inga onödiga tomrader mellan stycken,
en tomrad bara när en verkligt ny tankegång börjar.
Resultatet ska mer likna en välskriven essä eller dagboksanteckning och inte en presentation eller ett chattmanus.
Jag tror till och med att det passar bättre till ditt sätt att tänka. Dina tankar utvecklas oftast kontinuerligt. Alltför många tomrader avbryter detta flöde artificiellt. Det vill jag undvika framöver.
Aaaahhhh!!!!
Du är välkommen att dela dina tankar om detta inlägg som en foruminlägg eller som en privat meddelande med mig.
