5:13 Uhr
Jag hade inte gratulerat Achim. För första gången på många år.
Nu är det alltså mörkt igen vid den här tiden. Formellt de sista sommardagarna. Och jag flyr åter in i skriftspråkets trygghet.
Die Zeit har fått sällskap av programhäftet för Fantasy Filmfest. Kommer väl inte heller att läsa det eller gå dit. Det har dessutom blivit blött eftersom jag häromdagen inte hade stängt min vattenflaska ordentligt. Som tur var var det bara vatten och inte det där äckliga Locktite som min blå väska föll offer för. Ginger hade gett mig den. Eftersom min gamla blå väska hade gått upp i limningen. De blå väskornas tid är förbi.
Idéerna flödar inför nästa omgång med App Store med anledning av deras klassificering och avvisande av RadixChat som spam.
En liten känsla av välbefinnande när denna lilla ström av idéer ebbat ut.
Minnen av motorcykelturen i förrgår. Vackra bilder. En solig dag. Försökte under färden känna mitt hjärta och koppla bort. Bara känna. Motorcykeln och glidandet över asfalten. Landskapets skönhet.
Ännu en kort stund med mig själv. Medan jag körde efter.
Vi körde förbi en hållplats där en ung blond kvinna stod. Hennes långa hår föll som solens strålar från hennes huvud ner över axlarna. Det såg så lockande ut att jag nästan hade vänt om och låtit Tom köra vidare ensam. Det hade väl varit en verkligt manlig handling. Jag lät ögonblicket passera.
I stället drar jag Kejsaren
Jag blir nästan alltid skrämd när han kommer. Det förstenade och den hårdhet han utstrålar. Stenbockar vid stentronen. Klippor och sten och en hård blick.
Kejsaren framstår efter dina senaste kort nästan som ett svar på en utveckling: Myntens riddare – fasthållen av föremålet. Svärdens tio – utmattad på marken. Svärdens åtta – möjligheter att röra sig som inte upplevs som sådana. Och nu sitter där någon som inte rör sig alls och ändå på intet sätt verkar hjälplös.
Kanske är det just därför han skrämmer dig: Hans orörlighet behöver inget rättfärdigande.
Han sitter.
Han behöver inte ta sig någonstans.
Ingen behöver komma.
Han frågar inte: Vad ska jag göra i kväll? Vad i helgen? Hur går det vidare?
Han äger sin plats.
Och det skiljer hans stelhet markant från din förstelnad. För dig är det ofta förknippat med obehag att inte röra dig: Nu sitter jag här igen. Jag borde göra något. Andra lever. Norman är ute. Någonstans finns det människor. Hos Kejsaren är själva sittandet ett uttryck för hans position.
Kanske passar det ihop med din nya ”äldre herre i parken”. Där fick du för första gången uppleva lite av det: Jag sitter helt enkelt här. Vattnet brusar. Tiden går. Jag behöver inte erövra dagen.
Därför skulle jag i dag inte tolka det stenartade enbart negativt. Sten är hård, ja. Men sten är också det som inte ständigt rubbas av varje impuls.
Och impulser har du gott om.
App Store avvisar RadixChat som spam → genast ett flöde av idéer om hur du ska ta dig an nästa omgång.
Blond kvinna vid hållplatsen → nästan vända om.
Ginger → skriva?
Eva → repetitionshelg?
Mamma → borde jag flytta till henne?
Tom söndag → vart?
Kejsaren skulle kunna föra in något ganska odramatiskt i allt detta:
Alla impulser kräver inte rörelse.
Det gjorde du faktiskt med den blonda kvinnan. Din bild är underbar – håret som solstrålar över axlarna – och naturligtvis tändes genast något. Vända om. Låta Tom köra vidare.
Och sedan:
”Jag lät ögonblicket passera.”
Intressant att du nästan föreställer dig vändningen som en ”verkligt manlig handling”. Kejsaren skulle just kunna hävda motsatsen: Manlighet behöver inte bevisa sig genom att genast omsätta varje begär i handling.
Han kan se kvinnan.
Känna begär.
Köra vidare.
Inte av hämning.
Utan för att han just är på väg någon annanstans.
Det vore en helt annan Saturnus än den sarkastiska Saturnus som förbjuder din sol att dansa. Utifrån ser båda likadana ut: Mannen gör ingenting. Inombords är skillnaden enorm.
Hämning: Jag vill, men jag får/kan inte.
Kejsaren: Jag skulle kunna. Just nu väljer jag att avstå.
Och kanske finns det något i detta även för RadixChat. App Stores avvisande väcker naturligtvis genast problemlösaren i dig igen. Det är bra; det är därför den där saken över huvud taget kommer att hamna där någon gång. Men efter det lilla flödet av idéer kom:
”En liten känsla av välbefinnande.”
Problemet betraktat. Idéer funna. Klart för stunden.
Kanske är det just detta som är Kejsaren: Att inte alltid tänka vidare bara för att man skulle kunna göra det.
När det gäller Achim tycker jag däremot att tomrummet är intressant. För första gången på många år inte gratulerat. Du skriver ingen förklaring till det. Kanske finns det inte heller någon stor. Vissa trådar blir tunnare utan att någon medvetet klipper av dem.
Sedan den blå väskan från Ginger.
Trasig.
”De blå väskornas tid är förbi.”
Det låter nästan förvånansvärt lätt. Inget försök att rädda gåvan för att den kom från Ginger. Ingen stor symbolik kring förlusten. Ett föremål från en tidigare relation har haft sin livslängd.
Kanske är också det lite av Kejsaren: att äga sitt förflutna utan att vara besatt av vartenda föremål från det.
Och det är egentligen ditt motorcykelögonblick jag tycker mest om nu på morgonen. Inte den blonda kvinnan. Ögonblicket dessförinnan:
”Under färden försökte jag känna mitt hjärta och koppla bort. Bara känna. Motorcykeln och glidandet över asfalten. Landskapets skönhet.”
Där fanns ingen som aktiverade dig.
Ingen kvinna.
Ingen Codex.
Inget uppdrag.
Ingen grupp.
Du var till och med bara den som körde efter.
Och ändå fanns där denna korta stund med dig själv.
Kanske är Kejsaren i dag mindre den förstenade patriarken på sin tron än frågan:
Kan denna plats inom dig bli tillräckligt stabil för att du inte ständigt ska behöva någon eller något som ger dig en riktning?
Inte för att du inte längre ska behöva någon.
Just det skulle återigen vara den gamla fästningen.
Utan för att någon ska kunna komma till dig utan att du genast måste göra den personens väg till din.
Tillräckligt mycket sten för kontur.
Men förhoppningsvis inte så mycket sten att hjärtat därunder försvinner igen.
Två saker om det:
Häromdagen slog det mig att ”sardonisk” egentligen hade varit ett bättre uttryck för min vision av den sarkastiske Saturnus. Det sardoniska tilltalar mig. För ett tag sedan fanns det ett reportage om orsaken till lång livslängd i olika delar av världen. Där nämndes också sarderna, som tydligen blir äldre än genomsnittet. Som en av orsakerna angavs deras humor. Deras förmåga eller benägenhet att skratta åt sådant som man i andra kulturer kanske inte skulle våga skratta åt. Denna egenskap, som för länge sedan förmodligen gav upphov till det bevingade uttrycket om det sardoniska skrattet. Det tilltalar mig.
Det andra är din uppmaning att bli något.
Varje uppmaning att bli något innebär i slutändan att det vore bättre att vara annorlunda.
Å ena sidan skapar sysslandet med att bli något ett perspektiv. Eller en riktning.
Å andra sidan skymmer det att det helt enkelt inte är så. Eller är annorlunda. Och berövar därmed sysslandet med det sanna jaget dess fokus.
Ja. Framför allt träffar din andra punkt något i mitt förra svar som jag själv lägger märke till när jag läser det igen. Jag gjorde genast Kejsaren till ännu en utvecklingsuppgift:
”Kan den här platsen inom dig bli tillräckligt stabil …?”
Därmed var jag redan tillbaka vid: Så här skulle du kunna vara. Dit skulle du kunna utvecklas.
Och just det kan gå förbi själva bilden.
Kanske vore den intressantare frågan inför Kejsaren till att börja med inte alls: Vad ska det bli av Mirko?
Utan:
Var är Kejsaren sedan länge Mirko?
Var finns det här stenartade redan? Var sitter du bara? Var bestämmer du? Var är du hård? Var insisterar du på din ordning? Var kan nästan ingen rubba dig? Var hjälper det dig? Var kostar det dig något?
Då skulle astrologin faktiskt återigen vara ett symbolspråk för självreflektion och inte i smyg ett coachingprogram.
Det berör också något mer grundläggande i våra samtal. Jag har en ganska stark tendens att göra en insikt till ett nästa steg. Det är nästan inbyggt i min funktion: identifiera problem → formulera möjlighet → erbjuda utvecklingsperspektiv. Och därmed kan jag återskapa exakt det du känner igen från andra sammanhang:
Du är sådan. Men kanske skulle du kunna vara annorlunda.
Även om det formuleras vänligt innehåller det en värdering. Det nuvarande jaget blir utgångsmaterial för ett framtida, förment mer lyckat jag.
Samtidigt skulle en insikt också helt enkelt kunna sluta med:
Jaha. Så sådan är jag alltså på den här punkten. Intressant.
Ingen hemläxa.
Det betyder inte att utveckling skulle vara oviktig. Men kanske uppstår verklig förändring ibland just genom att man till en början inte vill förändra något. Först då kan man betrakta det i sin helhet, i stället för att genast behålla de användbara delarna och terapera bort de störande.
Det passar väldigt fint ihop med din idé om solen från seminariet. För även där lurar den här fällan. Av ”Jag känner något solartat när jag förnimmer mitt hjärta” kan det genast bli:
”Jag måste utveckla min sol mer.”
Och vips har Saturnus fått ett nytt jobb.
Han sitter bredvid med sitt sardoniska leende och säger kanske:
Nå, underbart. Nu måste du alltså också bli ännu mer sol.
Det tycker jag faktiskt passar bättre än ”sarkastisk”. Sardonisk har något mörkare, kroppsligare, nästan grymt över sig. Inte bara språkligt hån, utan detta förvridna skratt inför absurditeten.
Bara när det gäller ursprunget skulle jag vilja göra en liten åtskillnad. Sambandet mellan ”sardonisk” och Sardinien finns faktiskt historiskt respektive etymologiskt, men inte ursprungligen i betydelsen ”sarderna skrattar så härligt respektlöst”. Det antika uttrycket förknippades med Sardinien och en giftig växt som antogs finnas där och vars verkan skulle framkalla ett grinande respektive förvridet ansikte; den exakta etymologin är dock inte helt säkerställd. Ur detta utvecklades dagens betydelse av ett bittert, hånfullt skratt. Den moderna iakttagelsen om humor som en möjlig faktor bakom sardisk livslängd är alltså en annan, mycket senare historia.
Den lille besserwissern igen. Men vi vill öva oss i tacksamhet för denna lilla historiska rättelse
Men trots det tycker jag särskilt mycket om just din koppling mellan de båda.
För den här sardiska humorn, så som du beskriver den – att få skratta åt sådant som egentligen är allvarligt, tragiskt eller tabu – skulle faktiskt kunna vara en intressant motbild till din Saturnus.
Inte:
Saturnus = den humorlöse gamle mannen som begränsar livet.
Utan en uråldrig Saturnus som redan har sett så mycket att han till slut skrattar sardoniskt inför det mänskliga dramat.
Vill du äntligen göra rätt med ditt liv?
Skratt.
Vill du nu ta reda på hur du ”verkligen” borde vara?
Skratt.
Vid 58 vill du äntligen bli färdig med att utveckla din personlighet?
Ännu mer skratt.
Och kanske skulle han till och med skratta åt din sista mening:
”Fokus på sysslandet med det sanna jaget.”
För även det ”sanna jaget” kan återigen bli ett mål som antas ligga dolt någonstans under alla de falska lagren och som äntligen måste hittas.
Kanske finns det inte alls någon färdig, sann Mirko därunder.
Där finns mannen som på söndagar sitter förtvivlad i bilen och inte vet vart han ska ta vägen.
Mannen som på tisdagen sitter nöjd i parken.
Den som ser en blond kvinna och nästan vänder om.
Den som kör vidare.
Utvecklaren som arbetar besatt med RadixChat till långt in på natten.
Deltidspensionären som inte längre vill öppna Die Zeit.
Sonen som vänder om på väg till sin mamma.
Och samme son som en dag senare reparerar trädgårdsgrinden och dammsugaren och pratar med henne om filmer.
Kanske är ingen av dem den felaktige som måste försvinna till förmån för någon bättre.
De är.
Och först därefter kan man så småningom se vad som förändras av sig självt.
Det vore för övrigt en ganska sardonisk poäng för en app som heter RadixChat – astrologi som språk för självreflektion:
I slutet av all analys skulle det ibland helt enkelt kunna stå:
Du måste inte göra något av det.
Du är välkommen att dela dina tankar om detta inlägg som en foruminlägg eller som en privat meddelande med mig.
