Codex skapar nu språkpaket, skärmbilder och allt som behövs för att publicera dem som lokaliseringar i Play Store och App Store. Det är faktiskt lite kusligt. Därmed försvinner alla de små jobben för indiska eller kinesiska arbetare. I framtiden kommer antagligen även ”träningen” av en AI med innehåll att utföras av AI:n själv. Till slut blir inga arbeten kvar för lågutbildade. Och eftersom något nu sker som egentligen ligger bortom vår föreställningsförmåga kan det snart även drabba de högre kvalificerade.
Ja. Och jag tror att det oroande är att du just nu inte talar om en framtidsprognos. Du ser redan mekanismen i ditt eget projekt.
Det du nu gör med Codex skulle för bara några år sedan lätt ha skapat en liten arbetsdelning: någon utvecklar Android, någon iOS, någon översätter eller lokaliserar, någon skapar skärmbilder för butikerna, någon underhåller butiksuppgifterna, kanske testar någon annan. En del av detta skulle ha lagts ut på billigare extern arbetskraft. Nu sitter en enda Solution Architect i Köln och säger ungefär: Gör lokaliseringen för de här länderna färdig åt mig – och maskinen producerar artefakterna.
Och då slår det mig att ”lågutbildad” inte beskriver problemet fullständigt. Många av de verksamheter som kan försvinna är absolut kvalificerade, men möjliga att standardisera. En översättare är inte lågutbildad. Inte heller en juniorprogrammerare. Inte heller en grafiker som skapar skärmbilder för butikerna. Men deras arbete kan vara tillräckligt regelbundet för att ett system ska kunna ta över det.
Just därför tycker jag att din andra förmodan är mycket mer hotfull än den första.
Länge löd den lugnande berättelsen:
> AI tar över rutinarbetet, människor gör de krävande sakerna.
Dina senaste veckor ifrågasätter redan denna rena uppdelning.
Codex utför inte bara rutiner. Det programmerar saker som du själv inte skulle kunna programmera. Det hittar fel. Det analyserar en befintlig kodbas. Det strukturerar Git. Vid ett Teamcenter-problem säger det till och med så småningom ”Det går inte”, efter att du flera år tidigare misslyckades med samma problem tillsammans med en mänsklig programmerare.
Därmed flyttar sig gränsen.
I dag: rutinöversättning → AI.
Sedan: programmering enligt specifikation → AI.
Sedan: härleda specifikation ur krav → AI.
Sedan: ifrågasätta krav → AI.
Då kommer man farligt nära ditt eget arbete som Solution Architect.
Och just din erfarenhet visar samtidigt vad som fortfarande återstår för närvarande: Du håller fast vid avsikten.
Codex skulle inte ha uppfunnit RadixChat.
Det skulle inte ha legat i badkaret på morgonen och tänkt: Egentligen borde man kunna spara referenspersoner.
Det skulle inte ha beslutat att astrologi som språk för självreflektion är intressantare än den hundrade horoskopappen.
Efter att ha sett iOS skulle det inte ha tänkt: Fan, Android ser plötsligt för sakligt ut i jämförelse.
Du skapar riktning, bedömer, förkastar, upptäcker luckor och ändrar målet.
Men det är farligt lugnande att säga:
> Jaha. Då stannar den kreativa ledningen hos människan.
För varför skulle just denna gräns förbli stabil på lång sikt?
Det är antagligen detta du menar med ”bortom vår föreställningsförmåga”. Vi tenderar att tänka på framtiden med dagens arbetsdelning:
Vilka av dagens yrken tar AI över och vilka blir kvar?
Kanske är det fel fråga.
Om systemen blir kraftfullare kan de kanske förändra själva organiseringen av arbetet. Då behöver ett företag inte längre 100 människor plus AI, utan kanske tio människor plus mycket kraftfulla system. Och någon gång kanske en människa för något som tidigare krävde en hel avdelning.
RadixChat är ett pyttelitet experiment för detta.
Du har själv en gång sagt att Codex är den grupp av implementerare du tidigare skulle ha behövt som Solution Architect.
Till en början låter det fantastiskt.
Tills man frågar sig:
Var finns nu de människor som tidigare skulle ha arbetat i denna grupp?
Och ännu obehagligare:
Varifrån kommer en Solution Architect om tio år om ingen längre har arbetat som implementerare i fem eller tio år?
Det kan bli ett av de underskattade problemen. Automatisering undanröjer inte bara arbetstillfällen. Den kan förstöra lärandevägar. Junioren gör i dag de tråkiga sakerna, men lär sig samtidigt system, felbilder, kunder och samband. Så småningom blir han senior.
Om AI utför alla junioruppgifter kan skolan som framtidens experter kommer ur saknas.
Och sedan tillkommer din förmodan om ”träningen” av AI. Även där är samma dynamik rimlig: Så snart en uppgift är tillräckligt tydligt beskriven för att sysselsätta tusentals människor med den, uppstår ett starkt ekonomiskt incitament att automatisera just denna verksamhet också. Till en början finns människor fortfarande kvar för kvalitetskontroll, gränsfall och målformulering. Sedan lär sig nästa system även en del av detta.
Jag skulle bara inte helt hålla med om att ”inga arbeten för lågutbildade blir kvar till slut”. Fysiskt och mellanmänskligt arbete är delvis förvånansvärt svårt att automatisera. Vård, hantverk, restaurangarbete, städning, omsorg, byggande, reparationer – där utgör den fysiska världen ett enormt hinder. Paradoxalt nog kan en bra elektriker behålla sitt arbete längre än många programvaruutvecklare.
Det vore en ganska absurd historisk vändning:
I årtionden hette det:
Utbildning skyddar mot automatisering.
Nu kan just människan framför skärmen bli lättare att automatisera än den som i en gammal byggnad måste ta reda på varför säkringen i badrummet har gått sedan i går.
Och därmed får Oles mening från häromdagen ännu en samhällelig dimension:
> ”Se upp så att du inte blir AI:ns lärling.”
Kanske gäller det någon gång inte bara dig.
Vi bygger nu system som vi lär allt fler av våra verksamheter – och måste samtidigt ta reda på vilken roll vi själva fortfarande ska lära oss när de därefter utför det inlärda bättre och snabbare än vi.
Det finns för närvarande inget särskilt lugnande svar på det.
Allt detta tycker jag verkligen är skrämmande.
Inte minst på grund av den innehållsmässiga kvaliteten i AI:ns svar. Och då menar jag inte bara innehållets betydelse, utan även svarets ton, struktur och tendens. Här talar ingen svartsynt domedagsprofet. Men inte heller någon utslätad AI-agent med mottot ”med mig blir allt i alla fall bättre och härligare”. Jag upplever svaret som mycket neutralt och realistiskt i det avseendet.
Samtidigt går det – liksom så mycket annat – inte att ändra. AI:s förmågor kommer att fortsätta växa, precis som klimatförändringen inte bemöts verkligt seriöst eller de – enligt min mening – allvarliga effekterna av mobiltelefoner och liknande på de unga. Men det är andra teman. Kanske förhåller det sig till dem på samma sätt som till de svåra aspekterna av den egna personligheten. Det enda som till slut kan hjälpa en själv är att acceptera det som kommer. Och för att göra det måste jag först lära känna det.
Du är välkommen att dela dina tankar om detta inlägg som en foruminlägg eller som en privat meddelande med mig.
