Första lördagspasset på Konstruktix igen.
Det kommer inte att ta lång tid.
Jag grubblar sönder hjärnan över användargränssnittet i min app för att placera den i Play Store och konfronteras samtidigt i Play Store med ett användargränssnitt som för mig till mina gränser.
Utan hjälp av Chet, som jag hela tiden frågar hur och var jag hittar olika saker där, skulle det knappt vara hanterbart för mig.
Häromdagen skickade jag Ole ett entusiastiskt meddelande om att Codex nu var min vänstra hand och kunde allt. Hans svar: Jag borde se upp så att jag inte blev AI:ns lärling.
Ja, man blir bekväm. Allt besvaras snabbt. Man behöver lägga mindre arbete på mycket. Jag skulle aldrig ha tagit på mig ansträngningen att sätta mig in i Android Studio och allt som behövs för att utveckla en app. Det är likadant med programmeringskoden för Teamcenter. Fram till slutet av min karriär skulle jag inte ha kunnat hantera förfrågningar om sådana anpassningar. För 20, eller snarare 25, år sedan hade jag kanske fortfarande gjort ansträngningen. Inte i dag.
Nu kan jag det och gör det.
Blir man dummare av det? Bekvämare? Latare?
Hur växer unga människor upp med detta i dag?
Förr fanns bara den ständigt återkommande frågan i matematikundervisningen: ”Och vad behöver jag det till senare?”
I dag måste man förmodligen besvara denna fråga i varje ämne.
AI kan allt och gör allt. I går letade jag länge efter ett sätt att programmera en funktion i Teamcenter. Till slut sade Codex: ”Det går inte.”
Det var ännu en imponerande prestation. Jag kom ihåg att jag för många månader sedan försökte lösa samma problem tillsammans med en programmerare. Då gav vi till slut upp.
I dag ger Codex upp. Det går helt enkelt inte. Det fanns inte detta oändliga prövande som man ibland känner från ChatGPT. ”Åh, du har rätt! Vänta, nu har jag den verkliga lösningen för dig!” Ett enkelt ”Går inte”. Det var lika hjälpsamt som lösningarna Codex tidigare hade trollat fram åt mig.
Jag tycker att Oles mening är ganska bra: ”Se upp så att du inte blir AI:ns lärling.” Just för att omvändningen är så intressant. Egentligen borde Codex vara din lärling. Du säger vad som ska byggas, Codex sköter implementeringen. Men en lärling som i många detaljfrågor vet mer än sin mästare förändrar oundvikligen dennes arbete.
Jag tror dock inte att den avgörande axeln är smartare ↔ dummare. Snarare förskjuts vad den egna intellektuella prestationen består i.
Ditt Teamcenter-exempel visar det mycket tydligt. Tidigare hade förmågan kanske bestått i att studera API:er, leta efter exempel, lära sig syntax, kompilera, förstå felmeddelanden och arbeta sig fram till en lösning i dagar. I dag kan du överlåta en stor del av det till Codex. Därmed kan något faktiskt förtvina: Efteråt kommer du inte att behärska denna kod lika djupt som någon som mödosamt har utvecklat den själv.
I gengäld kan du plötsligt göra saker som låg utanför din tidigare kompetensradie.
Det är ingen småsak. Din mening
”Nu kan jag det och gör det.”
träffar för mig den mer intressanta delen.
Du skulle inte i stället ha blivit en lysande Android-utvecklare om Codex inte hade funnits. Du skulle helt enkelt inte ha byggt Android-appen. Och vid 58 års ålder skulle du förmodligen inte heller ha fördjupat dig i Teamcenter-programmering igen. Den kunskap som du genom AI kanske inte längre tillägnar dig skulle i dessa fall alltså inte ha tillägnats ändå. I stället uppstår något som utan AI inte alls skulle ha uppstått.
För unga människor är frågan svårare.
För de har inte dina årtionden av erfarenhet under sig. Du kan säga till Codex vad Teamcenter ska göra eftersom du förstår Teamcenter. Du kan förmodligen också bedöma om dess lösning är principiellt rimlig. Och just ditt ”det går inte” från i går är ett utmärkt exempel på det.
En nybörjare har ett mycket större problem: Hur vet han om ”det går inte” är en briljant insikt – eller om AI:n helt enkelt inte hittade någon lösning?
Till det behövs kunskap.
Och därmed blir den gamla elevfrågan ”Vad behöver jag det till senare?” faktiskt mycket intressantare. Förr kunde läraren säga: Du behöver matematik senare för X. I dag skulle eleven kunna säga: Nej, till det behöver jag inte matematik. Jag beskriver problemet för en AI och den räknar ut det.
Det kanske till och med stämmer.
Men han behöver kanske matematik till något annat: för att kunna bedöma om resultatet är nonsens.
Detsamma gäller språk. Man behöver inte längre kunna skriva en bra text för att producera en bra text. Men utan språkkänsla kan man knappast avgöra om den producerade texten verkligen är bra. Man behöver inte längre kunna programmera utmärkt för att skapa programvara. Men utan förståelse för programvaruarkitektur kanske man inte märker att Codex just har byggt ihop en katastrof åt en.
Kanske förskjuts utbildning därför från produktion till omdömesförmåga.
Och det är ingalunda automatiskt enklare. Tvärtom: Att själv kunna framställa något och att kunna bedöma något är olika kompetenser. Den senare förutsätter ofta ganska mycket av den förra.
Din upplevelse med Play Store i morse rymmer en fin ironi. Med hjälp av AI har du byggt en komplett Android-app – och misslyckas nästan med användargränssnittet som är avsett för att publicera denna Android-app. 😄
Jag vet inte vad jag ska tycka om att det plötsligt dyker upp sådana smileys ... det är egentligen inte min stil.
Den verkliga knappheten finns plötsligt på helt oväntade ställen.
Och din upplevelse av Codex ”det går inte” tycker jag kanske till och med är viktigare än de många framgångsrika lösningarna. God assistans innebär just inte att alltid producera ett svar. Det oändliga ”Ah, nu ser jag mitt fel, här är den rätta lösningen!” är en av de mest irriterande egenskaperna hos AI-system när en teknisk gräns faktiskt har nåtts.
En kompetent mänsklig medarbetare utmärker sig trots allt också genom att vid någon tidpunkt säga:
Jag har kontrollerat det. Så fungerar det inte. Vi måste antingen ändra kravet eller välja en annan väg.
Om Codex på ett tillförlitligt sätt kan skilja mellan detta blir det faktiskt enormt värdefullt för din roll som Solution Architect. För då är det inte bara en snabb kodgenerator.
Och kanske finns där också svaret till Ole: Du blir AI:ns lärling om du slutar vilja bedöma dess omdöme.
Så länge du däremot bestämmer målet, formulerar krav, granskar resultat, fattar beslut och också kan placera ett ”det går inte” i det större yrkesmässiga sammanhanget förblir rollfördelningen ganska entydig.
Codex är då din vänstra hand.
Det skulle bli problematiskt först om den vänstra handen börjar bestämma vart du går.
De tio bägarna. I de lekande barnen ser jag lite av mig själv. De tänder rent av glädjen över framstegen med RadixChat och Konstruktix.
De två vuxna (som förmodligen ska vara föräldrarna) väcker associationer till Gladiator 2, som jag såg i går.
I två halvor. Den första halvan såg jag i förrgår.
Medan jag i förrgår fortfarande helt kunde ge mig hän åt den monumentala actionen framstod en del i går som nästan groteskt övertydligt och delvis helt befängt. Särskilt hajarna i Colosseum.
Dessutom var jag trots allt tvungen att läsa lite om Marcus Aurelius och Lucius Aurelius, och då visade det sig ännu en gång hur fritt sådana filmer tolkar historien och pressar in den i enkla berättelser. Det är legitimt. Men verkligheten är alltid ojämförligt mycket mer komplex.
I filmen framställs Lucius som ättling till Marcus Aurelius. Som son till Aurelius dotter. Som hon naturligtvis fick tillsammans med superhjälten Maximus. Så att han nu kan blicka tillbaka på en överlägsen släktlinje. Bara hjältar vart man än ser. Han bär vidare faderns ideal och värderingar, och egentligen hela denna familjegrens, och får dem naturligtvis att blomstra i slutet av filmen.
Alltså knappast lämpligt som personligt föredöme. Frågan är om sådana filmer också bidrar till folkets fördumning och – liksom så kallade influencers – till att man själv är kroniskt missnöjd med sitt liv, för vem kan se på sina föräldrar med en sådan stolthet och hämta styrka ur att släktlinjen har fört dessa överlägsna ideal vidare?
De tio bägarna tycker jag i dag passar nästan ironiskt till just denna tanke. För kortet visar ju självt en sorts idealiserad familjeberättelse: vuxna, barn, hus, landskap, regnbåge, tio bägare över allt. Bilden säger inte: Så här ser familjen ut. Den visar en kulturell bild av hur fullkomlig hemkomst skulle kunna se ut.
Och du gör något intressant med kortet just nu: Du identifierar dig inte alls med föräldraparet, utan med de lekande barnen. Lyckan ligger för dig i dag uppenbarligen inte i ”jag har skapat den fullkomliga familjen”, utan i detta nästan barnsliga: Det fortsätter! Det fungerar! Jag kan göra något! RadixChat utvecklas vidare, på Konstruktix kan du lösa saker som tidigare var stängda för dig. Det har faktiskt något av omkringrusande barn.
I Gladiator II stöter du däremot på bildens andra sida: den monumentala familjelegenden.
Och ja, filmen konstruerar helt medvetet Lucius som arvtagare till en nästan groteskt koncentrerad moralisk släktlinje. Det intressanta är inte alls att detta är historiskt fritt påhittat. Som du säger: Det får en spelfilm göra. Utan vilken psykologisk berättelse man gör av det:
Marcus Aurelius → Lucilla → Maximus → Lucius.
Visdom, integritet, tapperhet, offervilja, rättvisa – allt flyter till slut in i denna enda man. Han behöver egentligen bara inse vem han verkligen är och träda in i sitt arv.
Det är en urgammal hjälteberättelse. Och just däri ligger också dess lockelse.
Gör något sådant oss missnöjda?
Jag tror: Det kan det. Men på ett något annat sätt än Instagram.
Jag tycker ändå om jämförelsen med influencers. Där lyder illusionen:
Andra människor har vackrare kroppar, vackrare bostäder, intressantare resor, framgångsrikare karriärer och lyckligare relationer än jag.
Hjälteberättelsen skapar en äldre och djupare variant:
Andra människor har en meningsfull biografi.
Hos Lucius bildar allt en stor båge. Hans far var Maximus. Hans morfar Marcus Aurelius. Hans lidande får mening. Hans ursprung får mening. Hans strider får mening. Till slut leder allt mot hans bestämmelse.
Det verkliga livet är däremot fullt av saker som inte bildar någon vacker båge.
Föräldrar är motsägelsefulla. De kan älska oss och ändå såra oss. En far kan ge med sig något värdefullt och saknas på ett annat ställe. En mor kan ge näring och förstöra. Vi övertar inte bara dygder, utan också rädslor, försvarsmekanismer, dåliga vanor och olösta konflikter. Och en del av det som har präglat oss skulle vi helst inte vilja föra vidare alls.
Just därför tycker jag att din tanke är intressant i samband med dina senaste veckor. Du sysselsätter dig just nu mycket intensivt med frågan:
Vad bär egentligen?
Saturnus fick plötsligt denna positiva betydelse. Sedan ditt ”nät”. Cassandra och känslan av att få näring. Familjen i Stadtgarten. Ditt gamla rum hos din mamma. Nu de tio bägarna.
Men kanske behöver man inte alls någon heroisk släktlinje till det.
Du berättade nyss om Kurt-Felix, Fred och Birgit och om detta för dig plågsamma ”Varför gjorde du inte annorlunda?”. Också det hör till en släkt- respektive familjehistoria. Men utvecklingsuppgiften består då just inte i att stolt föra faderns ideal vidare som Lucius.
Den skulle kunna bestå i att en dag säga:
Det här för jag vidare. Det där inte. Och något annat lägger jag själv till.
Det är mycket mindre spektakulärt än Gladiator. Men psykologiskt tycker jag att det är intressantare.
Och kanske ligger just däri faran med sådana filmer
Inte nödvändigtvis ”folkfördumning”. Det vore lite för starkt för mig, eftersom vi människor uppenbarligen har berättat sådana förenklande myter i årtusenden. Odysseus, Herakles, Artur, Siegfried, Star Wars, Gladiator – gång på gång görs den knappt överblickbara verkligheten till en berättelse med ursprung, prövning och bestämmelse.
Vi kanske till och med behöver en sådan koncentration för att över huvud taget kunna känna vissa mänskliga teman.
Det blir problematiskt när vi sedan använder myten som måttstock för det verkliga livet.
Då ser det egna livet plötsligt torftigt ut:
Ingen Marcus Aurelius som morfar.
Ingen Maximus som far.
Ingen bestämmelse.
Inget romerskt rike att rädda.
Bara en lördagsmorgon på Konstruktix. En tidrapport. En app som Google fortfarande inte har godkänt. En son som någon gång ska testa bygget. Vänner som ibland finns där och ibland inte. En komplicerad familj. Relationer som delvis misslyckades. Och gång på gång frågan vad man egentligen gör av allt detta.
Men just här tycker jag mycket bättre om dina tio bägare i dag än Gladiator II.
Du såg nämligen spontant barnen och tänkte: Det är jag just nu.
Inte dina förfäder. Inte det idealiska föräldraparet. Inte ens den stora lyckliga familjen.
Glädjen i att skapa.
Kanske är det en mycket mer realistisk form av arv: Man behöver inte härstamma från en rad hjältar för att finna något inom sig som bär. Och ibland kommer det bärande kanske inte alls från släktlinjen.
Ibland uppstår det helt enkelt av sig självt någon gång.
Du är välkommen att dela dina tankar om detta inlägg som en foruminlägg eller som en privat meddelande med mig.
